Fötter går

De håller på med mina fötter, som ett förspel. Sedan går de hem och tillfredsställer sig själva. Jag slutför aldrig akten. My berättar att de flesta fotfetischister hon träffar är starka män med ordnade förhållanden och ett normalt vardagsliv, ofta med högt uppsatta positioner yrkesmässigt. Även om de vill bli behandlade som ... Svullna ben och fötter (ödem) Vanliga orsaker till svullna ben och fötter är ett långvarigt stående, en lång flygresa och övervikt. Vissa kvinnor får även svullnader under menstruationen. Svullna fötter och ben kan bero på vissa sjukdomar. Se cam med par som knuller hos oss helt gratis. Her ser du alle par som puler. Dette er bare ekte knulling uten sensur. Det koster ikke noe å se. Her finner du cam par som viser hvordan de puler. Se par fra eksotiske land som suger, knuller og slikker på nettkamera akkurat nå. Fötter är äckligt! Man går på fötterna. Jag har fotfobi. Fötter har tår. Dom luktar fotsvett. Fötter har naglar. fotriktigt Fötter som går på stranden av stranden Par går håller händer på stranden Pensacola beach vid gyllene timmen Surfer lämnar fotspår på stranden Kvinnlig hand som strök röda vallmoblommor. Par som går genom gräsfältet Man Går På Bryggbrädorna bambuskog Bonde som går på gräs som bär stövlar ... Mum-friendly fitness. At Fitter Mother we believe that having little ones shouldn't get in the way of keeping fit & feeling great - it's why all our sessions are child-friendly. Whatever their age, and whatever your stage, we have something for you. Rekommendationen rakade fittor från psykologen Vad som görs är gjort och det går inte att vända tillbaka. Om du ångrar en karriärs preferens på bekostnad av familjen, förstår du ditt misstag. Lär dig att skilja arbetet från personligt liv, abstrakt och byta, komma hem. Kom ihåg: din familj behöver dig, inga fördelar och ... View Herman Frans’ profile on LinkedIn, the world's largest professional community. Herman has 1 job listed on their profile. See the complete profile on LinkedIn and discover Herman’s connections and jobs at similar companies. Fötter som går på stranden av stranden. License Info. 1920x1080. Långsamma fötter som går på stranden vid solnedgången. Gratis nerladdning. This Image Appears in Searches For. strand shorebreak hav personer gående fötter ... För vilsna fötter sjunger gräset. Jag är din matta var du går. Räds ej att natten förestår! För vilsna fötter sjunger gräset. Under mitt täcke sänks din bår. Räds ej att natten förestår! För vilsna fötter sjunger gräset. Du går mot hemmet var du går. For feet astray the grass is singing.

Förfrusen TF2-Fredag

2020.02.28 08:46 hevosenliha Förfrusen TF2-Fredag

Fy tysan! Det var tiy minys när hestar vaknade idag. Av att bli biten av katten. Eller ja, jag var väl redan "vaken", men ville inte ha katt som nosade runt i ansiktet. Så efter att ha försökt flytta undan kattskrället ett par gånger så gick det som det gick med armen. Och då jävlar kom hestar snabbt på fötter för att jaga ut odågan. Så reaktionerna är på topp?
Filmen håller fortfaranade på och renderar, så jag tror det är dags att avbryta här och köra slutet i ännu sämre kvalisort.
Nästa vecka kanske jag svamlar om svammel rent av. Fick det som förslag. Så nu har jag lite att fundera på.
Tagga för TF2-Fredag, den nionde i år!
kikkifestis presenterar även denna veckas sponsorvideo
Mumbleserver:
mumble://mu.rovanion.se
TF2-server:
steam://connect/tf.hest.se/critmarie (Och för de som länken inte funkar för så är det tf.hest.se som gäller)
Som vanligt är lösenordet "critmarie" och tiden är 19:00 (det gör inget om man är tidig (fast då får man inte använda eldvapen), eller sen (fast då kan vi redan ha gått vidare), eller lagom (alltid bäst), eller inte kommer alls (och missar allt skoj))
FFFF (Förbannat Frekvent Frågade Frågor) som inte är low F-ort
F: Vad är TF2?
S: Team Fortress 2 är ett FPS (First Person Shooter, FörstaPersonsSkottare) som är gratis på Steam. Man spränger folk i bitar som far åt helvete och så får man hattar.
F: Vad är Mumble?
S: Det är ett röstchatprogram, även kallat TMToIP-program(Taskig MikrofonTeknik over IP), som t. ex. Ventrilo eller Teamspeak, där svordomar, förolämpningar, glada tillrop, konstiga politiska åsikter och smaklösa skämt står som spön i backen.
F: Måste man vara med på Mumble för att få spela?
S: Nej, det måste man inte. Man har dock roligare om man är med på Mumble, även om man inte har någon mikrofon (eller dålig mikrofonteknik som Isterpenis.)
F: Hur länge håller det på?
S: Ett tag, sluta skriva "Det var ingen som spelade :*(" om du kommer in klockan halv fyra på natten. FÖR HELVETE
F: Är TF2 svårt?
S: Nej, det är så lätt att t.o.m. jag kan spela det.
F: [LÅTTEXT HÄR, FAST DET KOSTAR]
S: [BUDGETEN FÖR TF2-FREDAGSPOSTERNA TOG SLUT, JAG FÅR INTE LÄNKA NÅGRA FLER LÅTAR]
F: Hur spelar man pyro?
S: Håll inne W, om du ser en fiende, håll nere vänster musknapp tills han slutat sprattla.
F: Varför använder ni Mumble? Använd Discord istället; det distribuerar ju lösenord, chatt och talade ord till okänd part via CloudFlare!
S: För att rovanion bokstavligen är Norci och hatar frihet, skoj, glädje, kärlek och alla andra saker som inte har öppen källkod. Skämt åsido så är Mumble open source, och den enda nätverkstrafiken är den som går mellan användarna och Rovanions server. Eftersom Discord inte har öppen källkod så kan det vara så att det man säger skickas till NSA, FRA, HIV eller kanske ICA. mu.rovanion.se - med integritet i fokus
F: Varför inte spela Overwatch istället?
S: För att vi hatar att ha kul och vill stöta bort nytänkande individer från den klump med tragisk sörja som är TF2-fredag. Sen spelas det tillräckligt med Overwatch av folk på Mumble under resten av veckan ändå. Det är alltid ett jävla tjat om att ulta och andra termer som kidsen använder. Sen så är det så pass många inne så att de inte skulle få plats på en server, ett problem som man inte har i TF2.
F: Får man använda eldvapen före kl 19.00?
S: Nej, endast yxor, krattor, fiskar och liknande.
F: Vem fan är stefn?
submitted by hevosenliha to sweden [link] [comments]


2020.02.20 08:25 Fintrent Hur man blir av med oönskade saker när man flyttar

Hur man blir av med oönskade saker när man flyttar

https://preview.redd.it/7kxzaodf61i41.jpg?width=1000&format=pjpg&auto=webp&s=3982a267c1823e693f9b13585f02247a256493a8
Utan tvekan, om du har bott i ett mysigt och bekvämt hem många år, har du säkert samlat på dig en mängd föremål under tiden - praktiska vardagliga föremål, värdesaker, minnessaker, samlarföremål, småsaker etc. Vissa av dem kommer att ha stort sentimentalt eller monetärt värde, andra kommer va absolut värdelösa. Visst kommer det att finnas några saker du inte kan gå en dag utan, vissa saker som du använder sällan eller bara vid speciella tillfällen, och vissa saker du till och med har glömt bort. Under förutsättningen att du har tillräckligt med utrymme och dina ägodelar inte skapar för mycket röra, kan du ha samlat på dig en mängd saker som bara är fina att titta på, eller påminner dig om något eller någon speciell, eller som kan användas igen i framtiden, eller så vet du bara inte vad du ska göra med etc.
När dagen kommer och du ska flytta ut från ditt hem och du står inför den stora uppgiften att packa ner alla dina materiella ägodelar, så kanske du har tänkt flera gånger på dina samlade "skatter". Ju fler ägodelar du tänker ta med dig i händelse av et bostadsflytt städhjälp, desto mer förpackningsmaterial kommer att krävas, desto mer tid kommer du att behöva investera i packningsprocessen, desto större lastbil kommer du att behöva och desto mer kommer du att betala för leveransen. Så när du lägger alla dessa faktorer i din flytt ekvation kanske du kommer till slutsatsen att skiljas med några av dina tillhörigheter är bra alternativ.
När du väl fattat beslutet att lämna vissa saker bakom, kommer du att stöta på en annan besvärande fråga - ” Hur blir du av saker när du flyttar? ”. Vi har tagit fram de sex bästa sätten att bli av med oönskade saker innan du flyttar - ta fördel av de sätt som fungerar bäst för dig.
Det första du ska göra är att titta runt omkring dig och få en klar uppfattning om hur mycket saker du faktiskt har. Även om du känner dig överväldigad av det enorma antalet saker finns det ett enkelt sätt att få ordning till kaoset - det kallas klassificering.
Sortera ut dina tillhörigheter och bestäm deras öde i enlighet därmed
Hemligheten med att uppnå en smidig och problemfri flytt är att förenkla den så mycket som möjligt. För att göra din flytt enkel behöver du felfri organisation och färre saker att ta hand om. Så gå igenom alla hörn i ditt gamla hem och bestäm dig vad du ska göra dig av med innan du flyttstädning.
Titta i varje skåp, låda och garderob i ditt hem, kolla vinden, källaren och garaget, öppna upp glömda dammiga lådor, kolla under sängarna och de översta hyllorna och lägg varje enskild sak du hittar i en av följande kategorier:
· Absolut nödvändigt - detta kommer att vara antingen mycket praktiska saker du behöver dagligen eller saker med extremt sentimentalt värde. Oavsett så kommer du inte att vilja skilja dig från sakerna i denna grupp.
· Värdefullt - detta avser mycket dyra ägodelar, ärvda föremål, värdefulla konstverk och alla dina (och din makas och dina barns) favoritsaker. Vissa av dessa kanske inte är särskilt användbara, men du kommer säkert inte att lämna ditt guldarmband din tvåhundraårig gamla linneskåp eller ditt barns favoritnallebjörn bakom, eller hur?
· Nöjessaker– Detta refererar till minnessaker, böcker, samlingar, vad som helst som får dig att le när du tittar på det, vare sig det är praktiskt eller inte;
· Saker som längre inte behövs - föråldrade eller urvuxna saker (kläder, skor, leksaker, spel, böcker, tidskrifter, affischer, CD-skivor och andra saker som antingen är för gamla eller för små eller för obekväma eller bara olämpliga för barnens ålder, etc.); duplicerade artiklar; specialutrustning som ingen är intresserad av längre (sportutrustning, musikinstrument etc.); möbler, apparater och verktyg som du inte kan använda i ditt nya hem; alla gåvor och souvenirer du inte gillar;
· Oanvändbart - allt som är trasigt, illa skadat eller för slitet för att användas igen.
När du har sorterat och kategoriserat dina ägodelar blir beslutet om vad du ska behålla och vad du ska göra dig av med när du flyttar mycket lättare. Du kommer definitivt att ta föremål från de två första grupperna med dig till ditt nya hem och du kommer definitivt att göra dig av med saker från de två sista grupperna. Du måste bara lägga lite mer tanke i "nöjes" gruppen och ta med de saker som verkligen är meningsfulla för dig för att inte ta med onödiga saker till ditt nya liv.
Det är en bra ide att skapa en detaljerad inventeringslista av allting som du ska behålla och ta med dig till ditt nya hem. Det är också en bra idé att göra en inventering av alla oönskade saker som fortfarande är i gott skick och som kan användas och uppskattas av någon annan. Enligt det gamla ordspråket är en mans skräp en annan mans skatt, Så du rekommenderas att hitta en ny ägare och / eller ett nytt syfte till dina inte längre önskade ägodelar. Det finns flera bra sätt att göra det på och vi har sammanfattat grunderna för dig som hjälper dig att bestämma hur du ska bli av med dina saker när du flyttar.
Det bästa sättet att bli av med oönskade föremål är naturligtvis att sälja dem - du sparar inte bara tid och pengar för att transportera dem till ditt nya hemstädning, utan kommer också att få lite extra pengar i fickan. Glöm inte att rengöra dem noggrant för att återställa deras utseende och tilldela rättvisa priser (du vill verkligen sälja dina ägodelar med vinst), men om du prissätter dem för högt riskerar du att inte få några pengar alls). Ta hänsyn till marknadsvärdet och det aktuella tillståndet för dina varor för att sätta ett korrekt nummer på prislappen.
Att sälja saker online är enklare än du tror - du har ett stort urval av webbplatser där du kan posta dina saker och du blir kontaktad av personer som är intresserade av ditt erbjudande. Allt du behöver göra är att skriva en iögonfallande annons (inkludera eventuellt ett märkesnamn, lite bakgrundsinformation, specifika funktioner och viktigast av allt - ett par attraktiva bilder) och snabbt besvara alla förfrågningar du får. Var kort och objektiv i artikelbeskrivningen och undvik falsk reklam men glöm inte att locka potentiella köpare med intressanta detaljer och en chans till rabatt. Bestäm hur föremålet ska skickas och vilka betalningsmetoder du är mest bekväm med. Försök dock att göra processen så enkel och enkel som möjligt - det kommer att vara dig till fördel.
Den enda bristen med online försäljning är det faktum att lång tid kan gå innan du lyckas göra en försäljning. Det är därför du bör undersöka och lägga ut dina varor på kända och pålitliga webbplatser som har bred publik eller på specialiserade webbplatser vars målgrupp kommer att vara intresserad av den typ av varor du har till salu. Amazon, eBay och Craigslist är bland de mest populära webbplatserna för att sälja saker online och ger vanligtvis en utmärkt upplevelse. Var och en av dem har olika fördelar, så du bör välja efter dina specifika behov och preferenser ( Amazon låter dig koppla din artikel direkt till Amazon-listan för produkten, så alla som handlar efter den kommer att se din begagnade artikel listas tillsammans med den nya sådana; eBay är den vanligaste auktionswebbplatsen på nätet och har vunnit ett avundsvärt rykte för högkvalitativ kundservice; Craigslist låter dig sälja direkt till ditt folk i ditt närområde, etc.). Att använda specialiserade webbplatser har också stora fördelar - Threadflip är en utmärkt marknadsplats för kläder, Chegg och Half.com bör beaktas när man säljer böcker etc.
Organisera en gårdsförsäljning
Det finns inget slutligt svar på frågan om det är lättare och mer fördelaktigt att sälja saker online eller på en gårdsförsäljning - allt beror på dina preferenser och resurser. En gårdsförsäljning är svår att organisera i dåligt väder eller om du inte har en rymlig trädgård, medan online handeln är för överväldigande för människor som inte är vana vid högteknologiska lösningar. En garageförsäljning gör att potentiella köpare faktiskt kan se och / eller prova en specifik sak de är intresserade av och ger fördelen med direkt kommunikation med potentiella köpare. Internet sparar dig ansträngningarna och den tid som krävs för att anordna en gårdsförsäljning.
Men om du har tillräckligt med tid och utrymme och vädret är trevligt kan din loppis visa sig vara mycket lönsam och ganska rolig. Var bara försiktig och resurs full:
· annonsera evenemanget ordentligt för att se till att så många som möjligt kommer och ser dina saker och välja ut va de vill ha;
· gör området attraktivt och håll det säkert;
· visa dina saker på ett snyggt och systematiskt sätt;
· håll en lista med motsvarande priser till hands;
· Ha bra med växel och kontanter;
· Sälj saker ihop och va redo att erbjuda rabatter;
· Var vänlig mot besökarna och behålla ett gott humör.
Bra sålt och farväl!! Du kommer inte bara att bli av med oönskade hushållsartiklar utan kommer också att lägga till pengar i din flytt budget, så du bör definitivt överväga att sälja dina välbevarade och inte längre nödvändiga ägodelar innan du flyttar. Om inget av ovanstående alternativ fungerar för dig, kan du överväga att ta dina oönskade föremål till secondhandbutiker men de flesta av dem kommer endast att betala dig efter att dina saker har sålts och det kommer inte bli mycket vinst. Begagnade bokaffärer är ett bra ställe för att bli av med böcker som du inte har råd att ta med dig, dina favoritböcker kommer att köpas av andra bokälskare som kommer att dra nytta av dem och du kommer att få lite pengar.
Men du kanske inte kan sälja allt du vill bli av med eller så kanske du helt enkelt föredrar att inte sälja dina personliga föremål. I så fall bör du överväga att ge bort dina oönskade ägodelar. Någon annan kanske blir glad att få dem och kan utnyttja dem.
Ge bort till familj och vänner
Kanske en vän till dig verkligen gillar din samling av kristallfigurer eller din granne som alltid ville ha ett uteplatsparaply precis som det du har? Kanske har en av dina kollegor ett litet barn som säkert kommer att ha kul med leksakerna som din egen tonårsson eller dotter inte längre bryr sig om? Eller kanske de snygga högklacklackade skorna som dina fötter hatar faktiskt passar din kusin perfekt? Om det finns någon av dina vänner, släktingar etc. som gärna vill ha och använda dina oönskade föremål, som kommer att värdesätta dem och använda av dem, tveka inte ett ögonblick! Ge personen i fråga vad han / hon skulle vilja ha som en trevlig farvälgåva. Det är en win-win-situation som får andra att komma ihåg dig för din vänlighet och samtidigt hjälper dig att hitta en ny ägare till ett visst föremål du gillar särskilt mycket eller inte har råd att flytta.
Freecycle är ett annat alternativ att överväga om du har bestämt dig att ge bort några av dina tillhörigheter. Lägg bara ut en lista över de saker du vill skänka bort. Den som är intresserad av någon av dem svarar dig via e-post och kommer för att hämta det.
Donera till välgörenhet
Att donera till människor i nöd känns riktigt bra och dessutom är det ett av det enklaste sättet att bli av med saker när man flyttar. Du kanske inte har tid att organisera en garageförsäljning eller svara på många frågor när du säljer saker online och vänta tills du kan göra en lönsam försäljning. Dessutom finns det så många människor som har stort behov av olika saker, så varför inte hjälpa dem istället för att lägga till extra stress i dina flytt förberedelser när du försöker sälja dina ägodelar? Men för att vara säker på att dina donationer verkligen tjänar en värdig sak, undersök vad olika välgörenhetsorganisationer behöver, liksom vem de stöder. God vilja, frälsningsarmén, flytta för hunger, livsmiljö för mänsklighet, kärleksfulla kramar, direkt lättnad och många andra välrenommerade välgörenhetsorganisationer kommer säkert att använda dina oönskade hushållsartiklar till god användning. Ta reda på vilka av dessa nationella välgörenhetsorganisationer som behöver den typ av föremål du vill donera och kommer att tillräckligt tjäna ditt syfte. Naturligtvis bör allt du bestämmer dig donera väl bevaras och rengöras noggrant. Vissa välgörenhetsorganisationer hämtar dina donationer, medan andra kräver att du lämnar av dem, så se till att deras kontor (kontorsstädning stockholm) och / eller välgörenhetsbutiker är tillgängliga i ditt område först.
Många lokala ideella föreningar har också sina egna butiker med vinsten som går tillbaka till samhället. De levererar också många praktiska hushållsartiklar, som kläder och sängkläder, till lokala skyddsrum och andra föreningar som arbetar med individer för att hjälpa dem att komma tillbaka på fötterna.
Kom också ihåg att inte bara specifika välgörenhetsorganisationer, utan olika andra institutioner kan använda dina oönskade artiklar till god användning:
· Skolor, bibliotek, daghem, bokklubbar och olika kulturcenter kommer att vara bra nya hem för dina gamla böcker, tidskrifter, läroböcker, serietidningar, etc. Kontorsmaterial och elektronisk utrustning uppskattas också på sådana platser (kom bara ihåg att radera all personlig information, lösenord, konfidentiell information och så vidare från din gamla dator för din egen säkerhet);
· Härbärgen och andra liknande insatser kommer att hitta användning för dina gamla kläder, sängkläder, köksapparater, möbler, livsmedelsförsörjning osv.;
· Barnhem är i stort behov av specialiserade babyartiklar, kläder, barnböcker och framför allt - leksaker.
Om du hellre vill hitta ett speciellt syfte för vissa speciella föremål, har du ännu ett intressant alternativ att ge ett nytt liv till de saker du egentligen inte vill bli av med.
Gör om dina oönskade saker
Ibland kan du förvandla saker du inte behöver till saker du gjort och antingen ta det omgjorda föremålet med dig eftersom det kommer att vara användbart eller ge det till någon speciell som en unik present. Du kan förvandla ditt gamla kuddfodral till ett laptopfodral eller dina slitna jeans till ett par nya shorts, din gamla TV till ett akvarium eller dina gamla kokkärl till blomkrukor, etc. - det finns en hel rad möjligheter om du tar till din kreativitet. Naturligtvis är den enklaste (och mest använda) återanvändbara idén att helt enkelt klippa dina gamla tyger i rengöringsmattor och använda dem för att rengöra din gamla egendom när flyttfirman har lämnat eller för att lägga dem i flyttlådor som extra stoppningsmaterial. Det är helt upp till dig och din fantasi.
Återvinna
Din sista utväg för att bli av med oönskade föremål när du flyttar är att kasta bort dem. Tänk dock på att återvinna allt som kan återvinnas. Trasig elektronik, skadade böcker och de stora högarna med gamla tidningar, anteckningsböcker, affischer, kalendrar eller något annat värdelöst pappersmaterial, olika plastbehållare, metallföremål, gamla batterier, flaskor och annat glas, rivna kläder, etc. - allt det här kan och bör återvinnas (liksom allt förpackningsmaterial du inte kommer att använda efter flytten är över). Kom bara ihåg att skölja ut alla burkar och flaskor, ta bort lock från burkar, sortera papper efter typer och placera i lämpliga lådor för transportering. Du kan lägga till en grön hållbar idé till din flytt, så gå efter det och hitta en återvinning nära dig .
När du står inför en överhängande flytt måste du bestämma vad du ska bli av med när du flyttar för att göra din flytt enklare, billigare och problemfri. Hur som helst de saker du kan göra dig av med när du flyttar, alla föremål som har lagrats bort och glömts, alla städfirma stockholm föremål som du vill ersätta med nya mer fashionabla eller mer avancerade, alla saker du inte kommer använda i ditt nya hem på grund av klimatet, eller för att de inte passar in genom dörrarna eller inte passar in på ditt nya ställe eller för att de inte matchar din nya heminredning eller din personliga stil, etc. Att säga hej då till saker som var en del av ditt liv kan vara lite sorgligt men tanken på att någon annan som verkligen behöver dem och värderar dem kommer att ta bort den sorgen. De svåraste sakerna att lämna efter sig är vanligtvis de som inte har något praktiskt eller estetiskt värde men som är förknippade med minnen om lyckliga tider eller kärlek och respekt för den person som har gett dem till dig. Du behöver bara veta att kasta bort ett visst föremål inte betyder att kasta bort dina känslor gentemot en kär person eller dina älskade minnen från tidigare erfarenheter. Låt det förflutna gå och njut av din nya start utan bördan med oönskade föremål i ditt nya hem.
submitted by Fintrent to u/Fintrent [link] [comments]


2020.02.09 08:55 QuilsMangentBrioche Tvättstuga utan städutrustning, soppåse

Kom just tillbaka från kvarterets tvättstuga. Den enda städutrustning som finns är en borste som hänger i en vass kedja som jag alltid sticker mig på vid torktumlaren. Sopar filtret och tar försiktigt ut tvätten ur tumlaren och får ändå fullt med torktumleludd på golvet. Jag går inte ner på händer och fötter på det där golvet och plockar tussar! Sen tvingas man dessutom pula ner sitt ludd i fickan och ta med upp till lgh. Ovärdigt! Det är som om värden vill uppmuntra till arga lappar...
submitted by QuilsMangentBrioche to swedishproblems [link] [comments]


2019.10.08 16:55 Loxus Kort biografi han skrev 2006

1991
En vacker försommardag i juni nittiett gick jag äntligen ut grundskolan i Skäggetorp och mitt liv kunde börja på riktigt. Vi sjöng "Den blomstertid nu kommer" i kyrkan, vi kramades och sen åkte jag hem till mitt pojkrum på Gräsgatan i Vidingsjö och lyssnade på "Breaking the law" med Judas Priest. Sedan fjärde klass hade jag gått i Linköpings musikklasser, ett Adolf Fredrik för kommunen där "idéer blir verklighet". Vi var första kullen, en slags försöksgrupp. Märkligt nog var musikklasserna överrepresenterade av kristen höger från dom finare områdena i kommunen, någonting man knappast reflekterade över som tioåring men som man senare i livet inte kan se som något annat än en konspiration. Linköping var en korrumperad stad och maffian hette Filadelfiakyrkan. Fast det låter mer spännande än det var. Att musikklasserna placerades i låginkomsttagarnas Skäggetorp kunde naturligtvis ses som en integrationsplan, att här gjorde man minsann ingen skillnad på folk och folk. Men jag tror att starka krafter ville vinna land åt sitt frikyrkliga imperium. Den profana rockmusiken lyste med sin frånvaro i Linköpings musikklasser, men i övrigt sjöng vi allt från "Combaya" till "Dona nobis pacem". Kanske trodde någon att barn och tonåringar inte intresserar sig för rockmusik, kanske trodde någon att barn och tonåringar anser att musik var bäst för hundra år sen. Andra saker rörde sig i mitt huvud dom åren. Allt man inte fick lära sig i skolan var det som skulle fylla mina år framöver. Och allt lärde jag mig 1991.
Den sommaren var jag i Strömstad med min bästa vän på hans föräldrars landställe. Vi satt på kvällarna vid campingens minigolfbana och drack öl och rökte och träffade tjejer från Norge. Vi lyssnade på "Puls" med Gyllene Tider och vi lärde oss G-dur och C-suss på våra gitarrer. Hemma i byrålådan på Gräsgatan låg biljetter till Guns'n'Roses i Globen och vi kunde knappt tro att det var sant. Livet var rättvist. Jag hade långt hår och bandana, trasiga jeans och vit skjorta. Jag var rödbränd och fräknig av västkustsolen. Tånglukten och dom varma klipporna och cigarettröken och skymningsljuset och norskornas parfymer och mopedolja och nyklippt gräs smakade liv, liv, liv. På blandbanden vi hade i bergsprängaren fanns The Dogs D'amour, The Pogues, Black Sabbath, Poison, Jakob Hellman, Tom Petty, Mötley Crüe, Kiss, Springsteen och Ebba Grön. Jag drevs av en frustration redan då, att jag ville fånga allt, inte låta ögonblicken bara dra förbi. Jag ville skriva låtar som förevigade känslorna jag hade där vid minigolfbanan. Jag undrar vad folk gör med alla sina känslor. Min första sång skrev jag när jag var åtta år. Den handlade om min undulat som dog. Sen skrev jag om det svåra med att vara liten och inte få bestämma själv, om skolfröknars tyranni, om vackra vårdagar och om tjejer och deras märkliga språk. Och nu, utanför den ångande sommarorten Strömstad, var jag redo för tonårsromantiken. Jag var kroniskt kär i vem som helst, i alla väder, alla timmar på dygnet. Jag behövde papper, penna och en gitarr. Jag behövde tacka livet.
Till hösten kom jag, på grund av mina dåliga betyg, in på fjärdehandsvalet Omvårdnadsteknisk linje på Ljungstedtska skolan. Det var inte precis vad jag ville, men det gav mig två givande praktikperioder på långvården respektive servicehus. I övrigt gjorde den skoltiden inga bestående intryck. Vad som verkligen hände den hösten var att jag äntligen blev tillsammans med min stora kärlek. Jag skrev en låt till henne som hette Vintertid. Det var en längre sång än dom jag gjort innan, som tog olika vändningar i musiken och inte alls slutade där den började. En stor sång, tyckte jag. En hörnsten på en drömd skiva. Annars skrev jag inte så mycket än. Inte riktigt. Jag hade högvis med sånger, men dom upplevdes inte skrivna, bara påhittade. Som ord och musik som blivit till mer av dunklet från ett ensamt stearinljus eller av höstkvällen som tagit sig in genom fönstret. Jag önskar att sånger kunde hända på det sättet fortfarande, att dom bara trängde sig fram, men det gör dom inte. För många lager att ta sig igenom nu, antar jag. Nu får jag skriva dom av fragment, hitta trådar som går in i varandra, använda känslor som bara kan fångas i korta rader. Då handlade EN sång om bara EN sak, utan ambition att vara komplex eller mångbottnad. Och särskilt bra var det inte, men mycket känslosamt, och på liv och död.
Och kär var jag och vi lärde oss det goda hos livet tillsammans, vi hånglade i soffor och skaffade oss en referens i kyssar och smaker. När året var slut var jag så fylld av intryck att jag trodde huvudet skulle blåsa av som en champagnekork.
1992
Under våren som följde behövde jag inte bry mig om skolan över huvud taget. Jag hade en tjej att vara kär i. När sommaren kom tog jag med henne till Strömstad igen och vi bodde på Krusenska husets vandrarhem några nätter och sen hos min kompis. Vi rodde över till Norge för att köpa starköl som vi drack på klipporna medan solen gick ner och vi gjorde det mesta man ska göra när man är i Strömstad och är sexton år.
Nu hade jag börjat lyssna på Magnus Johansson. Han är viktig. Han har en värme i sina sånger som jag har eftersträvat. Jag lyssnade också på Perssons Pack. Per Persson och Magnus Johansson tycker jag är några av landets bästa låtskrivare. Jag såg packet i Linköpings trädgårdsförening den här sommaren och dom gjorde ett viktigt intryck. Dom gjorde ingenting på skoj. Det är allvar hela vägen, fredagsfyllorna och landsortsromantiken. Per Persson är Jeppe på Berget. Han lever livet och ställer frågorna sen. Dom som gör på annat sätt kan man inte lita på.
Till hösten började jag på social estetisk linje på Katedralskolan. Jag kom in efter två veckor när fem personer hoppat av. Där lärde jag mig ingenting. Men jag fick nya vänner som satt på andra fik och jag gjorde slut med min tjej och ångrade mig men kom över det vips tio år senare. Andra saker som hände nittitvå var att jag skrev Nån annan och att jag somnade ifrån ett ljus och brände upp radhusets övervåning.
Sen åttiåtta var jag också medlem i ett band som hette Snoddas och vi började nu gå in i en seriösare fas. Vi hade vunnit en lokalbandstävling och fått göra en CD-singel och vi spelade ganska flitigt runt om på fritidsgårdar och studentställen. Vi spelade snabb pop i vågen av Dom Lyckliga Kompisarna. Det var Staffan Palmberg, Tomas Öhman, Anders Johansson och jag och lojaliteten var stark och dom är fortfarande mina närmsta vänner. Vi drog åt olika håll i bandet. Jag ville spela hårdrock eller folkparksrock, dom ville spela mer brittiskt eller Seattle. Men spelglädjen var större än profileringen och vi spelade på alla sätt i alla riktningar bara man fick spela fort. Vi lärde oss stå på scen inför alla sorters publikum och Anders, som senare blev radio och TV-profil tillsammans med Måns, stod för mellansnacket. Staffan, Tomas och jag var kompisar sen fjärde klass och med Staffan hade jag skrivit och lekt fram låtar sen vi var tio år. Han var en intressant låtskrivare, nydanande och oförutsägbar. Till honom skrev jag senare låten Elden.
1993
På vintern nittitre kom Mathias Gurestam till Linköping för att hälsa på Tomas Öhman, dom kände varandra från ett konfirmationsläger i Dalarna. Mathias var från Falkenberg, nästan två meter lång och hade stort krulligt hår. Han var en fixare och alltid spindeln i nätet. Han ordnade en spelning åt oss på Lusthuset i Falkenberg, satte upp affischer på gymnasieskolan och krängde våran singel till alla han kände. När vi kom dit hade han även styrt upp så vi hade en kort spelning i skolans matsal på lunchen, två gig på Lusthuset samma kväll och en akustisk spelning kvällen efter på pizzeria Bon Apetite. På Lusthuset var det nån gymnasiehappening och vi spelade först i cafét tidigt på kvällen och sedan på stora scenen innan kvällens huvudattraktion Ronny och Ragge. I Hallands Nyheter dagen efter stod att läsa: Snoddas och Pökashow räddade avslagen kväll. Great! Vi återkom flera gånger till Falkenberg, både Snoddas och jag själv.
Sommaren samma år spelade vi på Stora Dansbanan på Hultsfredsfestivalen. Det var overkligt att få beskedet om att vi skulle få spela där. Vi var osäkra på om det fanns nåt större man kan vara med om. Vi fick backstagepass och ölbiljetter och i logen stod det mer läsk än man kan dricka. Det var första gången jag var på festivalen och vi bodde på campingen med alla andra från Linköping och våra vänner hade gjort flaggor och plakat. Trots att konserten nästan var den enda timme jag var nykter på är det också min enda minneslucka från den festivalen. Jag var så nervös och så mycket där att jag inte kunde vara där mer. Ulf Lundell spelade samtidigt på Hawaiiscenen. bob hund gjorde en beryktad spelning, också på Stora Dans, och kom året efter tillbaka på den näst största scenen.
På hösten mönstrade jag i Karlstad, drack en laglig starköl, såg på Jurassic Park och fick en frisedel av en psykolog som tyckte att jag skulle söka hjälp. Jag fyllde arton år och Tomas och jag hade gemensam fest på Arbis i Linköping. Jag fick en fin flaska whisky av Mathias som jag senare i hemlighet bytte mot tolv folköl.
1994
En dag när jag satt på Café Siesta på Stora torget, vintern nittifyra, kom Mathias Allén från rockföreningen Rock d'Amour fram och undrade om jag händelsevis ville spela förband till Stefan Sundström & Apache när dom kom till Skylten. Jag hade precis upptäckt Stefans skivor och tyckte det var det bästa som hände just då, så jag sa ja. Jag sa visserligen ja till det mesta och hade rätt mycket spelningar på studentställen, pizzerior, firmafester, bröllop och studentskivor. Men ett gig på Skylten var bra bara det och med Sundström skulle det bli utsålt. Ett stort minus vid den här tiden var att jag alltid blev så otroligt nervös för allting och nu skulle jag alltså gå runt och vara nervös i flera veckor. Det kan ha varit det som höll mig så sjukligt smal. Eftermiddagen när jag klev in på Skylten, som var den enda rockscenen och det absolut coolaste stället i kommunen där alla hårda band repade och alla svartklädda människor höll till och där jag hade hängt sen jag var tretton, så skakade kroppen. Stefan och Apache och Johan Johansson satt i fiket och sa hej. Det luktade speciellt på Skylten av svart målarfärg och scénrök, en spännande doft som gjorde sig bra till skinnjackor och hårspray. Från entréns plåtdörr gick en trappa upp med väggarna tapetserade med turnéaffischer från punkband som spelat där. Mitt i lokalen nån meter från scenen stod en bärande, irriterande pelare som skymde sikten. Numera har lokalen flyttat en trappa ner och målats fräscht vit för att kommunen ska kunna hyra ut den till annat än alternativ musik. Man kan bli galen på hur oöverstigligt svårt det verkar vara att driva en ball rockklubb i Sverige. När jag äntligen hade spelat mina låtar svajade jag av scenen och möttes av Johan Johansson och hans plirande ögon. Bra lirat, sa han. Tack, sa jag. Har du gjort någon demo eller platta som man kan få, undrade han och jag svarade att jag just skulle spela in en demo, nämligen imorgon. Vi bytte nummer och när jag återfick balansen i kroppen var jag den lyckligaste mannen på jorden. Johan Johansson hade spelat trummor i KSMB, han hade gjort låtar som jag avgudade och han hade producerat Stefans senaste platta. Nu hade han mitt nummer och jag hans. Dagen efter åkte jag till Askersund där jag bokat två dagar i en dansbandsstudio och vi spelade in min första demo. Första låten var Nån annan. Det var Rille Krantz på gitarr, Helena Tagesson (som syns på omslaget till Dans med svåra steg) på sång, P H Andersson på fiol och min farsa på bas. P H blev sen min följeslagare några år framöver. Jag tog studenten och lovade mig själv att aldrig mer sätta mig i en skolbänk. Med reservation för visskolan i Kungälv som jag sökt till. Kom jag inte in där skulle jag nog ha tagit ett jobb som kampanjartist åt sossarna i Linköping som jag blivit erbjuden. Men jag kom in utan att egentligen veta vad det var jag sökt till. Nåt skulle man söka och jag kunde bara se det som alternativ. Anders kom in på teaterskola i Hudiksvall? och det blev alltså dags att splittra Snoddas. Vi spelade in åtta låtar på en demo och släppte den på vår sista konsert på Skylten i slutet av den varma fotbollssommaren.
Nu följde en termin på folkhögskola med allt vad det innebär av rödvinsdrickande och djupa samtal och nylonsträngade gitarrer och lapsangte och vänsterrörelse. Vi hade utsikt över Bohus fästning och frossade i Cornelis och Fred Åkerström. Jag lärde mig framför allt att utveckla mitt gitarrspel och så var jag hemligt förälskad i nästan alla tjejer på teaterlinjen. Man var så långt från verkligheten där att det tog tre dagar innan jag hörde talas om Estoniafärjan. Jag slutade efter en termin och flyttade hem igen.
Johan Johansson ringde ibland och kollade läget och jag skickade honom låtar i den takt jag skrev dom, men han tyckte jag var för ung för att göra en platta än så länge, men när det var dags ville han gärna hjälpa till. Det lät bra, tyckte jag.
1995
Jag hyrde min första lägenhet i andra hand på våren nittifem. En etta på Gamla Tanneforsvägen med balkong och stora vindsutrymmen på sidorna som gick att inreda. Det var nästan en liten trea. I köket hade jag skrivbord och elektrisk skrivmaskin och här skrev jag dom flesta låtarna till min första skiva. Jag levde extremt billigt och försörjde mig hjälpligt på småspelningar här och var. Jag spelade ofta på Flamman, en studentpub och på Lazlo´s pizzeria i Hjulsbro. Ofta ihop med P H. Jag var också i kontakt med folk från Bona, en kommunistisk folkhögskola utanför Motala, som ordnade musikkaféer och kulturkvällar. Jag spelade på en bröllopsfest i Borkhult som var minnesvärd, även om få troligen minns nånting. En gång spelade jag för internerna på Roxtuna-anstalten och en annan gång på Postens firmafest. Det var en bra skola. Jag behövde spela mycket för att bli bättre och för att ha råd med hyran. Det vanligaste gaget var mellan femhundra och tusen kronor svart och fri öl.
På hösten fick jag jobb tre dagar i veckan på en liten firma som hette Kärna Reklam. Jag ritade kartor och planlösningar till broschyrer åt Stångåstaden, ett fastighetsbolag. Det var bara jag och chefen, Göran, som jobbade där. Vi hade ett kontor i Konsert & kongress. Jag lyssnade mycket på Ola Magnell, Cornelis och Lundell när jag jobbade och trivdes bra.
1996
Mathias flyttade till Stockholm vintern 95-96. Till Götgatan 81.Det var en stor etta med högt i tak, fiskbensparkett, ornament i taket och ett typiskt söderkök. I rummet hade han ställt en säng, en stor rosa soffa, ett rejält soffbord, en hylla med skivor och filmer och några flyttkartonger. Väggarna var vita sånär som på en klunga bilder på vänner. Jag kom upp för inflyttningsfest. En råkall vind svepte över Götgatans blaskiga asfalt den kvällen. Jag och en polare gick till Ica Ringen för att köpa inflyttningspresent i form av diskborste och toapapper. Jag minns hur stort jag tyckte det var att Mathias skulle bo på Söder, så nära till allt att han knappt skulle behöva ytterkläder. Han var typen som alltid sa att det ordnar sig, och så gjorde det det. Han sa att stålar är inga problem, vilket blev vårt motto även om vi aldrig hade några, eller just därför.
Det var en bra fest med mycket folk. Hallen var överfull av vinterjackor och kängor. Vid tretiden hade polisen varit där för andra gången och festen hade lugnat sig. Några låg och sov i sängen, andra satt i soffan med sina vinglas och började bli eftertänksamma. Mathias bad mig spela några nya låtar och jag gjorde det. Jag spelade Kom änglar och Vårdag i november och Av ingens frö. Vid väggen på golvet vid hallen satt Johan som jag aldrig träffat förut. Han hade just kommit från nån annan fest. Han hade långt, ljust hår och glasögon och en lila schal runt halsen och en snygg tjej som hette Emma. Jag märkte att han gillade Kom änglar. Efteråt började dom fråga om jag skickat nåt till skivbolagen, om jag ville göra en platta och hur jag tänkte. Jag hade varit dålig på att få iväg demokassetter. Jag drömde, men var också rätt nöjd med dom spelningar jag hade. Men Mathias hade visioner och en idé växte fram klockan fyra på morgonen. Han och Johan skulle starta ett eget skivbolag, ett handelsbolag. Det började göras överslag, det jämfördes, det frågades och spånades. Jag trodde nog innerst inne inte alls på idén, men lät planerandet fortgå. I teorin lät det kul. Som att planera ett bankrån bara för att stretcha sin kreativitet vid femsnåret på morgonen. Och snart var festen slut och jag somnade på den rosa soffan.
Dagen efter åt vi brunch på VC på Skånegatan. Ett nytt begrepp för mig, fanns inte i Linköping. Jag åt amerikanska pannkakor med lönnsirap, äggröra, bacon och prinskorv med juice och kaffe. Mathias och Johan hade inte släppt idén. Det måste funka, sa dom, och vi gjorde överslagen igen. Hur mycket pengar kan vi skrapa ihop och från vilka? Hur många skivor borde vi kunna sälja utan distribution? Vad kan det kosta att göra en skiva om vi använder oss av kompisar som kan spela gratis? Tiotusen? Tjugo? Hur gör man? Hur blir rullbandet man spelat in på en CD-skiva? Vad är mastring? Vi bestämde att vi skulle kolla upp en del saker men ingen kände någon i branschen. Johan Johansson vågade jag inte ringa. Han skulle bara säga att vi borde vänta och det kunde vi inte.
Mathias ringde några dagar senare och föreslog att vi skulle ta med Filip Adamo, hans syssling, i projektet. Jag visste vem han var. Hade träffat honom på Stockholms filmfestival en gång, dryg och otrevlig. Men han hade en del kontakter antog jag, så okej, men det blir strictly business. Filip ville vara med. Han hade hört mina demokassetter och förstod ingenting av vad som var bra med dom, men om det nu var så att dom sålt i Linköping i femhundra exemplar så tänkte han inte missa chansen att vara med i skivbolaget. Filip visade sig vara den kreativa energi vi behövde, en galning som inte såg upp till någon och som inte var rädd att göra bort sig eller hamna i konflikter. Vi hamnade i konflikt, jag och Filip, hela tiden och han vande sig vid att jag slängde på luren i hans öra. Under tiden utvecklade vi en stark vänskap. Mathias var den ansvarsfulla som höll i själva handelsbolaget och ekonomin och stoppade mig och Filip när vi svävade ut. Johan var diplomaten och psykologen som försökte sänka våra röster under våra möten. Vi döpte bolaget till Elvira, vilket var min idé, och jag minns inte varför mer än att det lät vackert. Vi hade vårt första bolagsmöte i min etta på Gamla Tanneforsvägen. Där satte vi upp punkter på ett papper om hur vi skulle gå till väga, hur vi skulle dela inkomsterna och frågor om sånt vi inte visste och behövde ta reda på. Det var vårt skivkontrakt, två handskrivna A4, med instuckna interna skämt. Nu kunde vi börja jobba. Vi bokade den billigaste studion i Linköping, en helt nystartad som drevs av yngre och mer oerfarna personer än oss. P H var med, han gick då på Lunnevads folkhögskola och kände en trummis som gärna hjälpte till, Johan Aronsson. Helena Tagesson hade en lillebror, Kalle, som vi hört var begåvad på piano och jag frågade honom och han sa ja. Några basister kände vi inte, Anders bodde i lund nu och Snoddas var historia, men jag hade en vän från skolan i Kungälv, Martin Söderström, som var en hygglig gitarrist och vi tänkte att det är ungefär samma sak. Bara färre strängar att hålla reda på. Där hade vi bandet och studion. Vi repade en eftermiddag på Lunnevad och gick sen ner i den lilla källaren där studion låg och började spela in. Teknikern var nån som studion hade använt sig av förut och vi litade på dom. Det visade sig att han nog mest spelat in hårdrock och han spelade in skivan med gate på alla kanaler. Gate är en effekt som eliminerar brus genom att sluta signalen direkt efter ett instruments tillslag. Det går att använda om man spelar in Metallicas trummor, men låter inte lika bra på en nylonsträngad gitarr. När allt var inspelat, och det som lät konstigt förklarats med att "det fixar vi i mixen", var det dags att mixa. Omslaget gjorde jag på kvällarna på Kärna Reklam. Anton H le Clerqc hade tagit bilderna, han var en eldsjäl i Studiefrämjandet där vi repade med Snoddas som alltid stöttade oss och mig och jag har mycket att tacka honom för. Han var också fotograf på Östgötacorrespondenten. Elvira var så gott som klara med planen för tryckandet, pressandet och releasen av plattan. Men när jag kom hem och lyssnade på vad vi åstadkommit under fem dagar i studion så grät jag. Det lät inte ens i närheten av en skiva. Pengarna var egentligen slut och tiden knapp, men jag lyckades övertala Elvira om lite mer av båda för att ta tapen ner till Tranås, där vi spelade in Snoddas-singeln, och mixa om allt. Mats Axfors var tekniker och han räddade den katastrofala inspelningen bäst han kunde.
I maj kunde vi stolta plocka upp ett av femhundra exemplar av "Dans med svåra steg" ur kartongerna på Gamla Tanneforsvägen. Tvåhundrafemtio ställdes i ett av mina vindsutrymmen och den andra hälften delades upp mellan Elvira för att följa med till Stockholm. Jag sa upp mig på Kärna reklam och vi hade spelning med release på ett utsålt Skylten. Kalle hade varit bortrest och kom mitt under konserten rakt upp på scenen. Vi krängde nästan hundra skivor redan första kvällen. Sen hade vi fest till morgonen.
Flera skivaffärer i Linköping hjälpte oss att sälja skivor under disk, några tog sig till och med besväret att sälja den vitt. Den blev ganska efterfrågad och vi blev tvungna att beställa nya. Pengarna vi fick in som skulle gå till Elviras gemensamma kassa behövdes till hyror och mat och krogbesök och i Elviras kassa växte bara streck på hur mycket alla var skyldiga. En kartong skivor glömdes i en telefonkiosk, en annan på nån pizzeria. Det var ingen väldig ordning men alla hade vi oftast en hundring i fickan och alla var glada.
I juli ringde P H och berättade att han hade en trea på gång i Fruängen söder om Stockholm. Han hade inte råd att bo där ensam men om jag på en dags varsel kunde säga att jag ville hänga på så kunde han tacka ja. Fruängen hade tidigare inte funnits med i dom drömmar jag hade om huvudstaden, men jag tänkte att om jag inte sticker nu kanske jag aldrig kommer iväg. Så jag sa ja och i augusti flyttade vi in på Fruängens kyrkogata. Det var en kantor som bodde där innan och lägenheten var kyrkans och satt ihop med deras lokaler. Vi fick nycklar som tog oss in i alla utrymmen och kunde därför genom en hemlig kulvert ta oss in i kyrkans ungdomsgård och spela pingis där hur mycket vi ville. Vi hade ett stort vardagsrum med parkettgolv och balkong, varsitt sovrum och kök med diskmaskin och toa med tvättmaskin. Och under Guds tak. Man kan inte bo bättre. Men nu behövde vi mer jobb. Elvira hyrde en lokal på Tegnérgatan där dom inte fick bo utan bara arbeta. Så där bodde dom alla tre plus en till och då och då flickvänner. På samma gata ligger Krogen Tre Backar där man kunde få spelningar om man bara tog hand om allt själv. Filip hade skaffat spons på en alkoläsk så vi kunde trycka affischer med deras logga nere i hörnet och vi affischerade över stan och folk kom och Elvira satt i kassan och tog fyrtio kronor i inträde.
Nu ringde Johan Johansson. Han hade fått en skiva jag skickat. Bra, tyckte han. Bättre än han trodde. Han tipsade om att vi borde kontakta KonTur, ett bokningsbolag som bokade honom, Sundström, Staffan Hellstrand och Kjelle Höglund. Vi borde också slå en signal till MD musikdistribution, tyckte han, så att skivaffärer landet runt kunde beställa plattan. Sakta i backarna, tänkte jag, men vi gjorde som han tipsat om. På KonTur mötte vi Stefan Lilja och Hans Hjort. Hjort var stor och skäggig och rökte oavbrutet och såg ut som jag tänker mig att alla i skivbranschen såg ut på sjuttiotalet. Lilja var mindre och mycket sympatisk. Dom sa att om vi får MD med oss så kunde dom tänka sig ett samarbete. På MD sa dom att om KonTur bokar så kunde dom hjälpa oss med distributionen. Det var en bra eftermiddag och vi gick och åt kebab på Wendys i Hornstull.
Och där låg Stockholm. Distinkt med sitt vatten och sina torn. Lockande med sina skeva gator och sitt myller. Destruktiv, kreativ och självklar. Jag kan min Bellman och såg hans värld, jag kan min Evert Taube och såg hans hem. Jag kunde kyssa stadens fötter för alla äventyr den redan gett mig. För alla vackra namn, för alla vackra platser. Jag visste att jag var här för att stanna. Jag hade givits en fast punkt.
1997
Johan Johansson fortsatte hjälpa till. Han tipsade Nenne Zetterberg på P3 om min musik och hon nappade och vi skulle plötsligt spela in P3 Live från Cornelisrummet på Mosebacke. Cornelisrummet är ett litet rum som tar in allra, allra högst åttio personer och där hänger Mäster Cees väst med gammalt tobaksfras i fickorna. Om man har en släng av klaustrofobi, vilket jag har, är det ett obehagligt rum att vistas i när det är fullt. En gång såg jag Ola Magnell spela där och jag satt längst fram med fötterna på scenkanten och knäna i hakan. Jag hade svårt att andas, svettades och mådde illa. Men när konserten var slut ville jag bara sitta kvar och göra om det. Man blir odödlig när man klarat av en stund med sina nojor. Från Cornelisrummet har man utsikt över Slussen, Gamla Stan och Riddarholmen. Det är en vacker plats i Stockholm. Nu skulle jag spela där. Benen ville inte gå dom sista meterna uppför Hökens gata när jag var på väg till soundcheck. Jag övervägde tanken att sätta mig på ett tåg till Göteborg för att vara helt säker på att inte behöva spela. Folk hade nog blivit förvånade. Kvällen innan hade jag varit så stirrig att jag börjat dricka rödvin med en tjejkompis som var på besök och sen hade vi sex, så nu var nervositeten påbättrad med lite ångest och baksmälla. Great. Och på världens minsta scen, längst in i rummet med åttio personer mellan mig och utgången. Jag skulle kräkas, svimma och kissa på mig och allt skulle sändas i radio och hela Svea Rike skulle stämma upp i ett rungande hånskratt. Under soundcheck tänkte jag på vilket land jag skulle flytta till. Inte England, där bor massor av svenskar. Kanske tyskland.
Jag minns ingenting av konserten. Det är lustigt, med det jag sysslar med. Det är en extrem jakt på nuet, ett gigantiskt Carpe Diem ungefär som en fylla fungerar. Allt stängs av och här och nu är det enda som finns, och så minns man nästan ingenting efteråt och allt blir tomt och att göra det igen är det enda som känns meningsfullt. Det är en jävla paradox. Jag vet att jag tänkte mycket det här året på om det var värt det. Om det verkligen kändes lika bra efteråt som det kändes dåligt innan, eller om det var obalans åt fel håll. Jag vet inte vad jag kom fram till, men jag ser mig själv kliva upp på scenen gång efter gång fortfarande.
Jag skrev mycket. Försökte få det att bli ett jobb med rutiner. Jag började dagarna med en promenad i Långbro och hade Rolling Stones i lurarna. Eller Bob Dylan. Jag hade fortfarande väldigt poetiska ambitioner, tyckte om versrader och rim och utsmyckningar. Det var mycket daggvåta marker och älvdans och sånt som inte Filip Adamo förstod då och som jag knappt själv förstår nu. Johansson, Elvira och jag träffades mycket. Han ville producera nästa skiva och jag var ivrig att sätta igång. Vi började inspelningarna på sommaren och till hösten kom Rusningstrafik. Martin Söderström var kvar på bas och P H på fiol och flöjt. Johansson spelade trummor och gitarr. Elvira och Johan Johansson hade ständiga duster om ekonomi och vad som behövdes till skivan, vilket nästan alltid slutade med att Johan sa att så här går det till och Elvira sa jaså. Han var en räv, en övervintrad punkare som gjort mer plattor än vad vi hade hemma i våra hyllor. Jag förstod inte alltid hans breda ståkkålmska, han hade uttryck som att gå och luta sig och socker i kartongen. Jag försökte hitta på egna, men det gick inte.
Rusningstrafik sålde i tvåtusen ex första halvåret. En liten bit över break even, fast dit nådde vi inte eftersom vi hela tiden plockade förskott ur kassan. Jag låg alltid efter med ekonomin. Hade jag en hundring över åt jag en räkmacka eller åkte taxi.
På hösten skulle Sundström turnera i Norge och jag fick erbjudande att följa med. Både som förband och som kompgitarrist i Stefans band. Vi skulle besöka Oslo, Molde, Volda, Bergen, Kristiansand och Stavanger. Jag hade aldrig spelat mer än två dagar på raken innan, vilket man klarar utan att äta, och jag insåg att det krävdes förändringar i mitt sätt att deala med nervositeten. Jag slutade äta kött på den turnén. Stefan och Apache hade gått skilda vägar och Apache hade skaffat en ny sångare och blivit Weeping Willows. Sundströms nya band hette Rejvkommissionen. Norge var vackert så hjärtat värkte och exotiskt. På en bilfärja på en fjord på västkusten stod Stefan och jag på däcket och blickade ut över bergen och skogarna och vattnet och Stefan lade armen om mig i blåsten och sa: Tänk på tre saker Lasse, om du ska göra det här i livet. Skit i vad folk skriver i tidningarna, det är bara trams, ta det lugnt med spriten och skaffa dig en tjej och håll kvar vid henne resten av livet. Det var som en film, som att han sträckte handen mot nejderna och sa: En dag, min gosse, ska allt det här bli ditt. Stefan är en av dom roligaste, klokaste och varmaste personer jag träffat. Men det skulle dröja innan hans råd sjönk in. Ironiskt nog var det just Stefan och hans band som lärde mig dricka sprit på riktigt där i Norge. Festen började tidigt på eftermiddagarna och jag var härdad när jag kom hem till Fruängen igen.
Filip, som till och från hade körkort, skjutsade hem mig till Fruängen en kväll när vi varit och fikat vid Odenplan. Strax innan vi kom till Västerbron hörde vi introt till En av alla dom på bilradion och vi höjde volymen och log. Vi svävade över Stockholms öar blänkande i gatljus och jag kände att jag skakat av mig motståndarna, skolväsendet och dom utstakade vägarna. Vi var en egen maffia nu. Inga banker, inga kreditkort, inga register, inga chefer. Vi skulle leva av lust, ångest, passion, kärlek, musik och brustna hjärtan. Vi hade solen i ögonen.
1998
Tyvärr höll nu Elvira på att slita sönder vänskapen mellan mig och Mathias. Vi pratade knappt med varandra längre och det kändes forcerat och jobbigt. Vi var egentligen inte osams om nåt speciellt utan drogs isär för att vi alltid tvingades stå på varsin sida. Jag med visioner och han med ett ansvar och en budget. Stålar höll nu på att bli ett problem och vi klev i en simpel fälla. Vi visste att det inte fanns en framtid med Elvira records och alla hade nu andra jobb vid sidan och våren nittiåtta bad jag Stefan Lilja sprida ryktet om att jag sökte nytt skivbolag. Fyra bolag hörde av sig och jag gick och träffade dom och bad en jurist titta på kontrakten dom erbjöd och jag åt lunch med dom, driven av samtliga dödssynder. Jag var rädd att bli lurad. Jag tänkte att dom ville klippa mitt hår och stoppa in mig i en skivbolagsmaskin och trycka på en stor knapp. Den minst sympatiska av dom jag träffade var Magnus Nygren på Universal. Han pratade högt och fort och garvade åt såna söderromantiker som jag, men nånstans kände jag att vi skulle kunna bli kreativa ihop. Han påminde om Filip i sin brist på fjäsk och psykologi, han hade rykten om sig i branschen som mannen som gjorde Jakob Hellman stor, men också mannen som fick Hellman att aldrig mer göra skivor. Många hade åsikter om Magnus Nygren. Jag ringde Sara Isaksson som låg på Universal och frågade vad hon tyckte och hon sa att han var snäll. Sen ringde jag Nygren och sa att jag ville till Universal men att jag var rädd för honom och då skrattade han ett rått skratt. Vi blev ett bra team tillsammans med Jennifer McShane som då jobbade med promotion på Universal. Jennifer är den enda jag sett gå en hel Hultsfredsfestival i högklackat. Hon var fenomenal och oemotståndlig.
När jag skrivit på kontraktet skulle jag äta lunch med den svenska avdelningen på en fin restaurang på Östermalm nära deras kontor. Kvällen innan hade jag ätit musslor hos Johan Johansson och druckit massa vin med hans kompis Guld-Lars och nu kom kallsvetten krypande igen. Efter lunchen sa alla att det hade varit supertrevligt att träffa mig och jag vet att dom ljög för jag hade bara suttit där och petat i en liten förrätt och försökt få i mig en lättöl. Jag tror aldrig att jag sa nånting. Jag tror bara att jag nickade lite ibland och sneglade mot toaletten.
Jag var mycket förvånad över Universals samarbetsvilja. Ingenting ville dom lägga sig i, det tyckte dom var viktigt, allt skulle jag få göra på mitt sätt. Dom var rädda att min publik skulle se mig som en svikare som gått till ett multinationellt skivbolag. Det förstod inte jag. Jag tyckte Universals logga var skitsnygg och kände mig stolt över att dom ville ha mig. Johansson skulle få producera igen och nu var jag sugen på ett rockband.
Björn Rothstein var från Gotland, hade epilepsi och spelade trummor, Lasse Bax spelade bas och bodde granne med oss i Fruängen, men det var inte så vi träffades. Han var gammal vän med Johansson och hade spelat med honom mycket. Under vintern det här året hade min och P H:s vän Jens Back från Linköping flyttat upp till Stockholm. Han hade ingenstans att bo så han fick sova på våran soffa ett par veckor. Eftersom P H gick i skolan så blev det jag och Jens som hängde på dagarna. Jag kände inte Jens väl, men nån kväll på Gamla Tanneforsvägen hade vi ändå suttit och druckit oss fulla, han och jag, vet inte varför, och drömt om Stockholm och rockmusik och det gamla vin, kvinnor och sång. Jag gillade Jens, och jag visste att han spelade Hammondorgel. Jag hade sett honom spela med ett bluesband på tjugoettans krog i Linköping. Jag tog med honom till replokalen i Münchenbryggeriet för att träffa Johansson och vara med på ett rep. Alla gillade Jens och jag var glad att ha en jämnårig i bandet. Det fina med Jens Back är att när det kommer till rock'n'roll är han en större romantiker än dom flesta. När han senare skaffade en egen lägenhet satte han upp telekablar på väggarna för att han ville somna till doften av rockmusik. Han äter Lynnard Skynnard till frukost. Jag träffade en kvinnlig ljudteknikerlärling, dom är inte många, i Visby flera år senare och visste att Hovet skulle dit och spela in sin platta och kunde se Jens framför mig när han skulle möta henne. En snygg tjej med slitna jeans som kunde micka upp ett Leslie skulle Jens kunna dö för. Nu bor dom på Norrmalm.
Karl-Magnus skulle göra omslaget till skivan och han hade valt att jobba med fotografen Peter Norrman. Vi hade långa möten om hur det skulle se ut och vad jag skulle ha på mig och Karl-Magnus kunde med eftertryck säga saker som: Jag ser mycket gult, kanske en cykel. Det var inte som på Kärna Reklam. Peter tog över tolvhundra bilder, minns jag, och jag började förstå att det nu, på ett stort skivbolag, fanns större möjligheter men också mer att ta ställning till. Jag hade inte tänkt så mycket på nåt annat än låtarna tidigare. Förpackningen hade bara varit en förpackning. Ändå hade jag noggrant studerat alla andras förpackningar utan att riktigt förstå hur mycket det bidrog till helheten.
På sommaren nittioåtta var jag färdig med Fruängen och flyttade in i en tvåa, andra hand och möblerad, på cirkusvägen i Västberga.
Med solen i ögonen kom i slutet av augusti nittiåtta och den följande hösten gjorde jag min första riktiga turné ihop med bandet från skivan. Tvivel, första singeln, hamnade på Tracks, jag fick göra en del intervjuer med tidningar och jag, Jens, Nygren och Jennifer gick efter ett halvår ut och åt japanskt på Tegelbacken och firade tiotusen sålda ex av plattan. Plötsligt fanns det folk i Umeå som kunde mina sånger, i Växjö, i Västerås, folk i städer jag inte ens varit i tidigare. Jag visste inte vad jag skulle tycka. Jag vandrade under en klar himmel. Luften var frisk och lätt att andas in.
submitted by Loxus to winnerback [link] [comments]


2019.07.03 13:25 ElFaro5 Jag blev väckt av en hundpatrull som ringde på imorse…

Jag hade sovmorgon från jobbet idag och hade därför tagit tillfället i akt och röka en del under gårdagen, vanligtvis brukar jag spara rökstunderna till helgen men sovmorgonen rättfärdigade en lite extra härlig kväll.
För kontext bor jag i ett högt lägenhetshus som man behöver ha blipp för att komma in genom porten, använda hissen och även komma åt sitt postfack. Irriterande nog så har mitt postfack varit trasigt de senaste veckorna och jag har missat en del post.
Hur som helst så vaknar jag imorse, inte av mitt alarm, utan av att någon aggressivt ringer på min dörr. *PLINGPLONG* *PLINGPLONG* *PLINGPLONG* Jag vaknar med ett ryck, det är aldrig någon som ringer på min dörr. Yrvaken och fortfarande lätt hög från gårdagens mys famlar jag efter en t-shirt och ett par shorts. Jag gnuggar mig i ögonen och öppnar dörren utan att kolla i kikhålet, framför mig i korridoren står fyra personer i mörk uniform. En av personerna som står längst bak är en krallig man som har en schäfer kopplad vid sin sida.
”Hej, vi är här på uppdrag av hyresvärden för att genomsöka lägenheten med hund” Säger mannen som står närmast mig. Jag går från yrvaken till panikslagen, jag tänker att de dubbla ziploc-påsarna med weed i min garderob inte är någon match mot den här byrackan. Jag måste sett ut som ett stort jävla frågetecken för han fortsätter ”Du ska ha fått ett brev om att vi skulle komma idag”.
”Aha, min brevlåda är trasig så jag måste missat det” Får jag fram tillslut.
”Det här går fort” svarar den uniformerade mannen och gestikulerar mig att ta ett steg ut ur lägenheten, vilket jag gör. Samtidigt som de andra två personerna ger vika och släpper fram hundföraren som kliver in i min lägenhet med hunden och stänger dörren efter sig. Allt gick så snabbt.
Mina bara fötter är kalla mot korridorsgolvet och jag har en puls som att jag sprungit ett maraton. Min sega hjärna försöker förtvivlat att komma på en plan. Varför släppte jag in honom?! Vad kan jag göra nu?! Ska jag säga nått!? Hur vet dom att jag har grejer hemma?? Det är fan kört nu! Fuck, fuck, fuck!
Jag kollar ner i golvet och sedan upp på mannen som skötte snacket. Den mörka uniformen som han och hans kollegor har är ingen snutuniform. De har alla en liten logga tryckt på vänster sida av bröstkorgen, Anticimex. Mitt hjärta hoppar över ett slag av lättnad och jag minns att det suttit lappar i hissen om att någon hittat vägglöss i tvättstugan.
Jag bryter tystnaden och säger ”Ni letar efter lössen va?”.
”Exakt, vägglöss” svarar mannen och precis när han säger det så kommer hundföraren ut ur min lägenhet och ler och säger ”Inga löss här, det var rent - tack tack!”
Jag tackar dom, går tillbaka i lägenheten och stänger dörren efter mig. Jag börjar asgarva av stressen och lättnaden, och är tvungen att sätta mig ner på golven i hallen för att landa efter den här upplevelsen som säkert tog 30-40 sekunder men som kändes som en evighet. Husrannsakan är the way to go om man vill vakna till snabbt!
TL;DR:
Blev väckt av en fyra uniformerade personer som genomsökte min lägenhet, jag fick panik och trodde de var snutar - men de visade sig vara Anticimex!
Edit: Stavfel
submitted by ElFaro5 to swedents [link] [comments]


2019.04.01 19:50 Alajv3 Avgång och ny huvudmoderator

Åhörare, ledamöter av Sveriges Iksdag,
Efter nästan 9 månader eller något i den stilen är det till slut dags för mig att kliva av som talman och som huvudmoderator.
Innan jag går in på det vill jag säga några ord om vad Iksdagen har betytt för mig personligen.
Som många av er säkert vet är jag rätt så ung, jag gick med i Iksdagen 2016, då var jag 13 år. Det är en ålder där man är väldigt lättinfluerad av andra människor, och en period i livet då man lär sig att gå från en tolvårig snorunge till någon åtminstone lite vuxnare (eller inte, beroende på vem man är). För mig har Iksdagen varit den största livsförändraren hittills, kanske den största under hela mitt liv? Det kan endast tiden utvisa. Men under dessa ca 3 år har jag lärt mig så enormt mycket, hittat mitt stora intresse och i allmänhet lyckats bättre i livet. Det är tack vare låtsasposter som inte spelar någon som helst roll alls i verkliga livet jag har fått känna mig viktig, tack vare dem som jag har fått ett självförtroende och känt att någon faktiskt tror på mig. Iksdagen har också bidragit till min stora intresse i de samhällsorienterande ämnena och det är till stor del pga rollspelet jag har blivit den jag är.
Utöver att hjälpa mig i skolan och stärka mitt självförtroende så är det via Iksdagen jag först kom i kontakt med riktiga partier och riktiga ungdomsförbund, och det är faktiskt anledningen till att jag engagerade mig i något från första början. Något jag än idag håller kvar vid och älskar mer än aldrig förr.
Iksdagen har med andra ord betytt obeskrivligt mycket för min utveckling och jag önskar verkligen att jag hade kunnat ge samma möjlighet till andra, att få se dem växa och gro som människor.
Tyvärr så tar min personliga resa med det arbetet slut här och nu. Det var inte planerat och jag är lika ledsen som åtminstone några av er är.
Det är inga nyheter för er som har varit med länge att jag fick ta över rollen som talman i rätt så osäkra tider, och slutligen rollen som huvudmoderator i den kanske allra stormigaste tiden hittills. För mig personligen var det en tid då jag mådde extremt dåligt, men av någon anledning valde jag ändå att sitta kvar. Kanske skulle det bli bättre? Det var rätt så naivt att tänka så, vissa sår kommer inte kunna läka, åtminstone inte medans jag är kvar. Den tiden var jobbig på många sätt, främst för att jag kände mig utsatt från flera olika håll, fick hot och det gick till och med så långt att jag blev doxxad av en bannad föredetta medlem.
Mot slutet av året gick det mesta nedför. I princip hela min tid som talman och huvudmod har varit en jävla (ja, det är inte parlamentariskt språk men det är min sista dag så det är okej) dramashow och fokuset från spelet som vi alla kände till och älskade försvann helt. Jag valde till slut att lägga ner simulationen, men det ska sägas att det inte var ett lätt val. För som jag skrev tidigare trodde en del av mig att vi fortfarande skulle kunna ha en simulation, men påfrestningen var för stor och det var ett projekt som rann ut i sanden. Jag står för att det till stor del var mitt fel, jag borde ha försökt driva spelet frammåt. Men jag orkade inte.
Så spolar vi fram tills idag, den första april 2019. Ska jag vara helt ärlig så önskar jag nästan att hela den här cirkusen var ett dumt aprilskämt, men så kul ska vi inte ha det. Som ni alla bör veta vid det här laget eftersom ni nog är rätt så inne i det hela så hade vi en våg av nya medlemmar som kom och intresset för att starta upp simulationen fanns mer än på flera år. Senaste dygnet har vi haft fler medlemmar som har skrivit än vad vi har haft senaste säkert 1.5 året. Och jag hade jättegärna varit med er med att bygga upp den här simulationen.

MEN

När en före detta medlem så desperat försöker stoppa det att hen till och med ringer och smsar till familjemedlemmar och utger sig för att vara "en oroad vän" till mig. Då har det fan gått för långt. Allt. För. Långt. Sånt här beteende är inte okej någonstans.
Jag känner personligen att det är inte värt det längre för mig. Varför ska man lägga ner tid på något när någon så aktivt försöker förstöra det? Jag förstår verkligen inte hur man kan vilja jobba så aktivt med att förstöra för andra, det förblir ett mysterium för mig.
Och med dessa ord avgår jag härmed som talman och huvudmoderator. Vissa har blivit bland mina bästa vänner under resans gång, andra mina största fiender. Jag hoppas för allt i världen att ni som fortfarande vill vara med i en simulation gör det, få saker kunde göra mig så stolt som det.
Med hänvisning till Grundlagen 2 kap. 6 § utser jag härmed troe2339 till ny huvudmoderator, och talman tills dess att det första valet är utfört ELLER att den nye huvudmoderatorn väljer att göra något annat.
Och ja, han må vara dansk men jag har följt hans talmansarbete i över ett års tid och jag är helt övertygad om att han är rätt person för att få denna simulation på fötter igen.
Tack för denna tid,
Alajv3, avgående föredetting
submitted by Alajv3 to iksdagen [link] [comments]


2018.12.04 17:32 studiox_swe What's up med alla jävla fötter I tunnelbanan?

Förut var det tjafs i alla medier om killar som visade pungen, dvs satt särbent, något jag själv inte såg speciellt ofta.
Nu går det inte att sitta ner utan där har någon sin fot, eller fötter. Spelar ingen roll om det är nån dum brud som sitter lutat mot fönstret och vrider sig så att hon tar upp fyra jävla platser med sina läderstövlar eller om den är en kille som har ena foten på knät ut mot mittgången, eller båda.

Idag verkar hela idén med att åka tunnelbana vara att bre ut sig så jäkla mycket det bara går. Sitter någon bredvid dig? fuck inte mitt problem, jag ska ha min väska där, eller mina armbågar här. Ska du av eller på? Jaha, varför ska jag bry mig, jag har ju placerat mina fötter här av en anledning och du vet dom går inte flytta på ...sooo....sorry..

Är det bara jag i min fantasi som tycker så eller känns det som att man inte längre borde åka tunnelbana?
submitted by studiox_swe to swedishproblems [link] [comments]


2018.12.04 09:33 Abdo_kassab98 SVT

Norska målmaskinen som jämförs med Ronaldo Publicerad 16 september När Lyon vann trippeln i fjol satte Ada Hegerberg nytt målrekord i Champions League och vann skytteligan i franska ligan med 31 mål på 20 matcher. Nu går den norska målmaskinen in i en ny säsong – och siktar ännu högre. – Det var en mäktig säsong, men nu har jag lagt fjolåret bakom mig, säger hon i ett exklusivt möte med SVT Sport i Frankrike. Går det verkligen att toppa en säsong där laget man spelar i vinner ligan, cupen och Champions League? Där man själv sätter nytt målrekord under en säsong i Champions League (15) och blir skyttedrottning i ligan i överlägsen stil? Ada Hegerberg tänker försöka. I ett exklusivt möte med SVT Sport i Lyon berättar norskan – som om en dryg vecka kan utses till världens bästa fotbollsspelare – om sina tankar kring den nya säsongen. – Även om förra året var fantastiskt bra känner jag mig väldigt inne i årets säsong, men när jag tänker tillbaka på det så växte jag verkligen som spelare och Lyon som lag. Vi vet att det krävs väldigt mycket för att nå toppen, säger 23-åringen. Kan bli tidernas målskytt i CL Om säsongens två första ligamatcher är någon indikation på Lyons status så kan det mycket väl bli en 13:e (!) raka ligatitel. Storklubben toppade inför helgen tabellen med 12–0 i målskillnad, varav tre har kommit från Hegerbergs fötter. Och håller anfallaren samma takt som i fjol kommer hon redan den här säsongen att bli tidernas främsta målskytt i Champions League. Ledaren Anja Mittag står noterad för 50 fullträffar, Hegerberg har 37. Du är väldigt ung, men väldigt erfaren. Vad finns kvar för dig att uppnå? – Det finns massor! Jag snackar sällan om hur många mål jag ska göra eller så, i stället vill jag ta små steg för att bli bättre på alla områden som fotbollsspelare. Det känner jag att jag har lyckats med och förra säsongen var min bästa hittills. Det ger mig en väldig motivation när jag tar mig an en ny säsong, säger hon. Jämförs med Ronaldo Hegerberg jämförs ofta med Cristiano Ronaldo eller Lionel Messi. Och hon har ett målsnitt som matchar deras. Redan vid 22 års ålder passerade hon 250 gjorda mål i tävlingssammanhang (klubb- och landslag). – Den jämförelsen får andra stå för, men självklart blir jag inspirerad av de bästa spelarna och folk som jobbar hårt för att kunna leva ut sina drömmar. Det tar jag daglig inspiration av och då är förstås de två killarna högt uppe, säger Hegerberg. I juni skrev målsprutan på ett nytt rekordkontrakt med Lyon som sträcker sig till 2021. Enligt uppgifter i både fransk och norsk press blev hon då världens bäst betalda fotbollsspelare på damsidan. Bäst betald i världen Norska NRK skrev att kontraktet låg ”på en helt annan nivå” jämfört med de som tidigare varit bäst betalda och tjänat runt tre miljoner kronor i årslön. – Jag känner mig väldigt priviligerad som får vara här i Lyon där det finns en president som har en otrolig tro på damlaget. Vi har fantastiska förhållanden. Vi får en respekt som ger dig en känsla av att vara priviligerad. För min del är det en väldig motivation att prestera extra på banan och ge tillbaka, säger hon. Måndagen den 24 september delar Fifa ut priset till världens bästa fotbollsspelare. På damsidan står det mellan Hegerberg, lagkamraten Dzsenifer Marozsán och femfaldiga vinnaren Marta. – Det är otroligt mäktigt. Det är inte ofta jag använder ordet ”stort” för det låter så klyschigt, men det var verkligen stort att bli nominerad. Det känns som betalningen för allt arbete jag lagt ned. Det skulle betyda väldigt mycket att vinna, säger norskan. I spelaren nedan kan du höra Ada Hegerberg om hennes konflikt med norska landslaget. Publicerad: 16 september Uppdaterad: idag 07.40
submitted by Abdo_kassab98 to u/Abdo_kassab98 [link] [comments]


2018.11.04 22:34 bfrex Skolan (skräcknovell)

Det finns en typ av historier alla barn känner till. De finns i tummade tonårsböcker i skolbilblioteket och i amerikanska b-filmer. De ser alltid likadana ut.
Några ungdomar går till ett stort övergivet hus mitt i natten för att sova över och för att skrämma upp sig själva. Månen lyser starkt och ja.. ni kan resten. En varulv, en våldsam mördare med en krok istället för en arm eller en aggressiv gast skrämmer iväg ungdomarna, dödar dem eller sårar dem på något annat vis.
Paradoxalt nog är det just historier som dessa som får barn, kanske främst pojkar, att göra liknande dumheter. Så var det i alla fall för mig. Men jag skulle aldrig hitta något övergivet hus, någon fullmåne eller blodtörstig mördare. För mig skulle det bli något annorlunda. Kallare. Mörkare.
Jag hade precis fyllt 14, höstluften hade dragit in över staden. Det var en härlig frisk luft, som sprider lukten av kastanj och fallna löv. Just den här dagen var klar, andetagen bildade tunna ismoln i luften. För varmt för vinterjacka, för kallt för vanlig tröja.
När jag, Johan och Jonathan gav oss ut för att “utforska”, som vi kallade det, den eftermiddagen... Då visste jag inte att denna dagen. Just denna eftermiddagen, skulle jag tänka på varje dag resten av mitt liv. Jag skulle vakna upp otaliga nätter med ett skrik i halsen, med svettpärlor i pannan. Jag skulle försöka glömma.
Jag minns hur marken var kall under mina fötter, trots dubbla sockar. Nedförsbacken mot “Pissen” var blöt och hal, speciellt med mina slitna gamla gympaskor.
Pissen, det var smeknamnet på det långsmala röda tegelhus som låg längst ner vid slutet av en smal grusväg ungefär 10 minuters gångväg från bensinmacken i utkanten av byn. Namnet Pissen kom från PIS - en förkortning för Pappersinsamling och soprum, en gång i tiden en mötesplats för medvetna familjer som ville bidra till en bättre framtid genom att återvinna sitt skräp. Nu var den omgiven av höga buskar, och vägen ner till den blev smalare för varje år allt eftersom skogen kröp allt närmare.
Men det var inte Pissen som var vårt mål. Det var inte därför jag hade packat ficklampan och extra batterier. Det var inte därför Jonathan började säga “äh, hörni, vi skiter i det här nu va?”
Det var inte därför mina andetag blev kortare och min mage kröp ihop sig allt mer.
Bakom Pissen ledde grusvägen fram till en 25 meter hög bergvägg, en stor grå barriär som sträckte sig uppåt mot en tallskog längst upp där skogen fortsatte vidare. Att det fanns en ingång i bergväggen var inget nytt - det som var nytt var att denna ingång nu var tillgänglig. Vi visste inte varför ståldörren i det massiva berget fanns där, och jag har efteråt ägnat många timmar åt att bläddra igenom statliga och kommunala arkiv i sökandet efter en förklaring. Jag har googlat hundratals gånger, suttit i telefonköer och fått prata med aningslösa handläggare. Aldrig lyckats ta reda vad det var för dörr, eller vad det var jag såg där inne. Och jag har aldrig gått tillbaka dit.
Men nu var dörren där. Mörkgrön och tung. De stora nässlor som hade blockerat dörren så länge jag kunnat minnas hade tidigare under sommaren rensats bort av en mindre gräsbrand. Nästan omedelbart hade vi börjat prata om att gå in. Och ja, det var något alla ville. Vi skulle bli åtminstone 10 stycken som skulle utforska världen bortom dörren, vi skulle göra en heldag av det helt enkelt. Men veckan innan äventyret började återbuden trilla in, en efter en kom mina vänner på undanflykter, ångrade sig eller bara slutade svara när man ringde. Nu var det bara jag, Johan och Jonathan kvar.
När jag la handen på dörrhandtaget hade jag nästan hoppats att den skulle vara låst. Men den gick upp utan problem. Dörren var tyst, inget gnissel hördes. Men dess tyngd och skrapet mot gräset som sakta börjat växa fram igen fick det att låta som om dörren, ja själva öppningen i berget, suckade.
Lukten av kall, blöt sten och instängd luft slog mig rakt i ansiktet. Jag minns fortfarande hur det stack i näsborrarna av något metalliskt. Mörkret där inne var kompakt, och det enda ljuset kom från dörröppningen. Det enda jag kunde se på det kala betonggolvet var enstaka papper, en tidning, råttspillning och…
Mitt hjärta stannade till. När min blick träffade föremålet såg jag bara två kolsvarta små ögon som stirrade på mig. Min kropp visste inte om den ville fly eller slåss, och jag kunde bara stå still. Efter några sekunder lugnade sig mina nerver, och jag såg att det inte var något levande som låg där på golvet. Det var inget som någonsin levt heller. Det var en brun lurvig nallebjörn, stor som en handske ungefär. Den låg på sidan som om någon kastat eller tappat den. Och nu stirrade de svarta knappnålsögonen på mig. Munnen, ett stycke rödrosa tyg hade ett lätt leende, som om den ville mig väl. Eller kanske den hånlog.
Fortfarande lite skakig tog jag ett par steg in genom dörren, nu såg jag tydligt att det bara var en vanlig nallebjörn, lite gammalmodig men inget anmärkningsvärt. Men jag vägrade gå nära den, jag ville inte titta på den eller röra den. Något djupt i mig skrek att det inte var naturligt, att jag måste vända. Men jag fortsatte.
Jag hörde mina båda kompanjoners rädda andetag bakom mig när jag tände ficklampan. Rummet vi nu stod i var ungefär 20 kvadratmeter stort, på väggen satt ett stort proppskåp med upptejpade tabeller på, med rutor ifyllda med nu oläsligt blyerts. Ett mindre bord med ett par stolar stod i ett hörn. Luften var kall och fuktig.
Längst ner i rummet öppnade sig en av väggarna ner mot en längre gång med tjocka rör i taket, med kala väggar och utan dörrar. Jag ville nog egentligen vända om där och då. Samtidigt var omöjligt att motstå. Jag kände mig som en upptäcktsresande som modigt utforskade länder där ingen varit. Jag tänkte att det var tomt sen länge och att det inte fanns något att vara rädd för. Senare skulle jag få veta att bara en av de två sakerna var sann…
Efter att chocken lagt sig och paniken runnit undan blev jag allt mer självsäker, tanken om att detta var en bortglömd, orörd plats började infinna sig. Vi tände våra ficklampor och började utforska tunnlarna. Jag började känna en spänning, tanken om att vara upptäcksresande var tillbaka. Det var smutsigt i tunnlarna, där fanns fukt och råttspillning, fläckar av olika storlekar och karaktär. Väggarna var kala bortsett från något enstaka plakat om att “obehöriga äga ej tillträde” eller “skyddsutrustning måste användas”.
Lukterna, eller rättare sagt odörerna, skiftade. Oftast blött och stenigt, ibland mer oljig. Hela tiden infann sig ett tungt mörker och en dov tystnad - det enda jag kunde höra var mina utforskande vänner någonstans långt borta - vi hade sen en stund tillbaka kommit ifrån varandra men sagt att vi skulle ses utanför.
Med ett ryck vände jag på nacken, reflexmässigt. Jag hade stått och betraktat en gammal kalender på väggen när jag blev alldeles säker på att hade sett något slags litet ljus flimra till långt bort på min vänstra sida. Men nej, det kunde ju knappast stämma. Eller hade min ficklampas ljusstråle reflekterat sig mot något i glas eller metall där inne? Jag tog några steg mot det utrymme där jag hade sett ljusfläcken. Mitt motiv var att försäkra mig om att ingenting var konstigt, att det finns en naturlig förklaring. Något dumdristigt hjältemod var det verkligen inte frågan om. Men precis när rummet skulle komma i min ficklampas ljus slocknade min den med ett flämtande, blinkande ljus.
Jag har aldrig upplevt ett sådant svart mörker. Det var så tungt och kompakt att jag tappade uppfattningen om min kropp och var jag befann mig. Jag tog sakta av mig ryggsäcken och kände mig fram till dragkedjan, för att leta fram de reservbatterier jag packat ner tidigare den dagen. Då bländades jag av ett ljus - och skrämdes av ett plötsligt ljud. Ett ganska högt, kallt elektroniskt KLICK hade spridit sig i rummet, och samtidigt hade starka lampor i taket tänts. Jag drog min arm över ögonen för att mildra det bländande vitblåa ljuset, mitt hjärta slog som en hammare i bröstet. Både det höga klicket och ljuset hade skrämt skiten ur mig.
Jag lyssnade noga. Ingenting hördes. Ingen Johan, ingen Jonathan. Inga fler ljud förutom surrandet av ljusrören ovanför mig. Sakta, sakta förde jag bort min darrande hand från ögonen.
Sen såg jag det. Det jag än idag ibland ser i mina drömmar och när jag sluter ögonen.
Bänkar. Där var bänkar.
Ungefär 25 stycken uppradade, vända framåt. Modellerna liknade de jag själv hade haft i mellanstadiet, med lock och en liten sänka där man kunde lägga penna och suddgummi, men de här bänkarna var ändå annorlunda. De såg gamla ut. Välanvända och mörka i träet. Längst framme i rummet fanns en scen, en upphöjd del av rummet där en kateder och en gammal tramporgel stod.
Jag kunde inget annat göra än att stå helt stilla. Min kropp var som fastfrusen och mina ögon vandrade över rummet. Det var något som var annorlunda här, jämfört med resten av tunnlarna. Något som fick mitt hjärta att slå ännu hårdare. Golvet var rent. Det var inte bara fritt från bråte, råttskit, våta fläckar och gamla tidningar som jag sett överallt annars i tunnlarna.
Det var verkligen rent. Riktigt rent. Det var inte ens dammigt eller blött. Inte heller scenen där katedern och orgeln stod var smutsig eller dammig. Allt var... prydligt.
Jag blickade ut över rummet. På väggen hängde en lång rad jackor. De var främst regnjackor, men också tjockare varmare jackor med luvor och dragkedjor. Men färgerna var inte klara starka färger så där som barns ytterkläder brukar vara. De var matta, trötta. Som om de en gång varit färgglada men blivit mörka och dova av år av användning och hundratals tvättar. Med livrädd blick och nästan tåriga ögon såg jag hur det över varje krok satt en skylt.
Stig. Britt. Eva-Lena. Kjell.
Med spretiga bokstäver ritade av färgkritor hade varje krok sitt eget namn, varje jacka hade en krok.
Anna. Leif. Birgitta. Gunnar.
Livrädd och stel i kroppen lät jag blicken glida över bänkraderna, till den andra sidan av rummet. Då frös jag på nytt till is.
Uppsatt med knappnålar satt på väggen teckningar. Hundratals. Men det var inte dess antal som fick mitt blod att stelna. Det var motiven.
Svarta spretiga streckfigurer målade med krita. Hårt, som om någon pressat kritan mot pappret. Röda streck som liknade blod. Jättelika varelser med ljusröda ögon och höjda armar. Streckfigurer som blev jagade, som förlorade sina armar, sina huvuden. Skrek. Trots den enkla barnsliga stilen kunde jag nästan höra hur teckningarna skrek ut smärta och rädsla.
Alla tecknarna såg annorlunda ut men temat var detsamma på alla. Blod. Rädsla. Obeskrivlig skräck utsöndrades från teckningarna. I en kort sekund kunde jag svära att vissa av streckfigurernas ögon började komma till liv, att de tittade på mig med bedjande blickar. Som om det fanns något bakom väggen…
Så hörde jag plötsligt ett högt gnisslande ljud. Det kändes som om ljudet var en vass nagel som rispade mig längs ryggraden. Mina ögon sökte efter ljudets källa…
Fram tills det ögonblicket hade jag kanske kunnat förklara allting. Ett gammalt skyddsrum, en filminspelning. Något hemligt rollspelssällskap. Men det jag såg just då omkullkastade alla “naturliga förklaringar”. Ett vitt streck uppenbarade sig på svarta tavlan – det var det ljudet jag hörde. Som en spik mot tavlan.
Ett nytt streck. De två strecken möttes längst ner och formade ett V. Ett streck till. Ett till. För varje streck gick “skrivandet” fortare och blev mer och mer aggressivt, stressat.
Till sist formade strecken ett ord. “VÄND!”
Jag hade knappt hunnit reflektera över vad jag såg förrän mörkret la sig över rummet igen. Lysrören hade slutat surra. Men nu var det något annat som hördes. Steg. Steg av flera lätta fötter, det lät som de sprang framåt i tunnlarna. Ljudet kom allt närmare. Det ekade i rummet , och plötsligt kändes det som att stegen var precis bredvid mig, bara några decimeter bort. Jag backade stapplande mot öppningen igen. Ett skratt hördes långt bort, det lät som en ung flickas röst. Men det lät också mörkt, förvridet. Jag vände mig om och började springa. Jag struntade i ficklampan och batterierna.
Jag hörde ingenting förutom mitt hjärta slå i öronen, dunk dunk dunk.
Långt borta såg jag ljuset från dörren komma närmare och närmare. Samtidigt såg jag ett avlägset ljus i ögonvrån, komma någonstans långt bakom mig. Fler skratt, förvridna och galna. Dunk dunk dunk.
Som en galning rusade jag ut genom dörren med andan i halsen. Luften där ute var frisk, och ett lätt regn hade börjat falla. Jonathan och Johan satt på varsin sten i gräset och tittade förvånat på mig. Jonathan skrattade till.
Johan frågade mig vad jag sprang för, och jag kom då på att dörren fortfarande stod öppen. Trots att min kropp var helt matt av rädsla. panik och trötthet ställde jag mig raklång och gick mot dörren. I samma ögonblick som jag la handen på handtaget hörde jag det.
Långt borta, ekandes mellan de kala betongväggarna. De klara tonerna av en tramporgel, spelandes en monotom, klagande melodi.
Jag tittade på Johan och Jonathan som tittade på mig med livrädda och bekräftande blickar. De hörde det också. Dörren gick igen med en dov duns. Ljudet av orgeln tystnade.
submitted by bfrex to sweden [link] [comments]


2018.10.16 13:24 Pansarankan Ibland har man såna dagar när livet inte riktigt vill.

Vaknade klockan fem och visste att det här är en sån dag. Jag lyckades inte somna förrän halv tre på morgonen, så för trettonde dagen i rad är det nu dags att fungera på mindre än fem timmars sömn. Gråter lite innan jag sätter mig upp i soffan, för det är en sån dag.
Går upp, har ingen frukost hemma, vill inte äta kalla, översaltade makaroner som fortfarande ligger kvar i durkslaget från igår och orkar inte koka ris så går utan frukost. Har en kanna kaffe över från igår så lyckas trycka i mig lite av det. Gråter en skvätt ner i kaffekoppen.
Ser tre avsnitt av "how it works", lär mig igen att varmkorv är lite läbbigt och får lite miljöpanik över hur mycket plast som går åt till lego. Sätter på Morgonstudion i SVT och får lite samhällspanik över politiken. Gråter medan jag kollar schemat för idag.
Mina krukväxter håller på att dö. Jag har drivit upp dem själv, förutom kaktusarna jag köpte på Plantagen med fastlimmade blommor på (det var en kul dag när jag upptäckte det), och de håller på att dö men jag vattnar dem inte. Gråter över det. Har ont i huvudet. Har inte alvedon hemma. Gråter över det med.
Försöker sova, men det går inte. Funderar på att inte gå till seminariet idag för att jag inte orkar, men vet att det inte är en bra lösning. Ringer min syster och gråter i telefonen på väg till skolan, för att jag är trött och illamående och hösten är min bästa tid på året.
Börjar gråta när jag kramar mina vänner. Lämnar seminariet efter en kvart för att gråta på toaletten. Lämnar en liten pöl av tårar mellan mina fötter, tvättar händerna, går tillbaka in. En kompis frågar om jag vill gå ut en stund senare och jag gråter på henne när jag förklarar att inget hänt utan det är bara en sån dag, går tillbaka in. En annan kompis erbjuder sig att ta anteckningar om jag vill gå hem. Försöker att inte gråta på honom också.
Vi går från klassrummet tillsammans när seminariet är slut. Grät när min första kompis log mot mig och sa "nu är dagen över, bra jobbat". Stannar i korridoren på väg ut från universitetet för att andas lite. Gråter på min andra kompis när han ger mig en kram. Vi pratar om skolarbete på vägen till hans buss och jag gråter under hela tiden.
Gråter på väg till ica, gråter inne på ica, gråter för att tanten i kassan ser så snäll ut och frågar hur det är med mig. Gråter på vägen hem, uppför trapporna, in i hallen och när jag satt mig ner i soffan. Gråter när jag får ett meddelande från syster som frågar hur jag mår nu.
Jag kan inte sluta gråta. För att jag är trött, för att jag inte kan sova i min säng alls och på soffan knappt, för att jag är hungrig, för att jag inte orkar laga mat, för att jag knappt ens orkar sitta upp, för att jag skriver en text om hur mycket jag gråter, för att mina vänner är så snälla, för att allt det här känns så patetiskt och barnsligt. Jag känner mig som en treåring som inte ens kan säga var det gör ont.
Jag är tjugotvå år gammal och klockan är 13.20 och jag sitter ensam hemma och storbölar på golvet och kan inte sluta. Jag fattar inte vad det är med mig och jag orkar inte. Jag vet att det kommer kännas bättre imorgon och jag hoppas fan det, hela den här dagen kan dra åt skogen för jag orkar inte med den mer.
submitted by Pansarankan to sweden [link] [comments]


2018.08.07 23:25 Ecleptomania Kapitel 1 - Resans början [Chapter one - Swedish, non-translated]

“Gå idag? Det är ju lervälling ute, min skrud kommer att bli helt smutsig. Har ni någon aning om hur svårt det är att få ur lerfläckar ur det här materialet? Vi kommer inte ta oss fram till Pilaz snabbare för att vi går idag, det regnar ju fortfarande. Nej fan, jag stannar hellre här ett par dagar till, vi har bra mat här i värdshuset och det finns en ny kvinna att ta i sin famn varje kväll. Ska vi verkli-” Han tystnade när dem andra som satt runt det runda bordet stirrade ilsket på honom. Han svalde sina sista tuggor av mat i tystnad samtidigt som han, precis som dem andra såg misstänksamt runt omkring sig i värdshuset. Det var fullt av människor här, han kände sig inte bekväm med situationen, förutom Sodor så var han den enda felyan i värdshuset och Sodor låg uppe i sin säng fortfarande.
“Ja, men... “ Han suckade djupt och tog sin sista klunk vin samtidigt som han tittade ilsket på en gammal man som satt och skakade huvudet med en min på sitt ansikte som om han hade ätit något ruttet. “Jag ska bara upp och packa mina saker så kan vi röra på oss, är ni nöjda då?” Dem andra runt bordet sa inget utan nickade bara på sina huvuden. Quin var inte ett säkert land för dem att stanna i och det visste han också. Felyan suckade och började ta sig den långa vägen upp för trapporna för att komma till sitt rum.
Han smällde igen dörren bakom sig och suckade ännu en gång samtidigt som han lutade sig mot den gnisslande sängen. Han såg sig omkring i rummet som hade blivit hans hem den senaste veckan, de hade legat lågt här för att undvika kungens hantlangare, men det verkade som om dem var sällskapet på spåret. Han suckade ännu en gång och drog sina händer genom sitt långa röda hår. Han reste på sig och såg sig i spegeln som hängde från väggen, han var blek och mager, han var inte gjord för att vara på resande fot. Han hade svarta ringar under sina ljusblå ögon, han hade inte kunnat sova ordentligt under hela veckan.
Han ryckte till när det plötsligt knackade på dörren. En mörk röst hördes genom dörren. “Kom nu! Vi måste gå!” Ännu en suck smet ut från hans inre och han hörde sig själv säga “Ge mig ett ögonblick så ska jag bara packa klart. Gå ut ni så länge så kommer jag strax.” Han hörde hur fotsteg rörde sig bort mot grannrummet och hörde tydligt bultandet på Sodors dörr. Han samlade ihop sina kläder och sållade ut sina resekläder bland byltet som han sen tryckte ner i sin stora gröna ryggsäck. Han slängde på sig sin svarta resemantel efter att han tagit på sig en enkel vit tunika och ett par svarta byxor. Det regnade men det fick han överleva, han ville inte få sin skrud blöt. Några minuter senare så hade han gått ner och ut igenom dörren.
Det var en grå dag i den lilla staden i utkanterna av Quin, dem stenlagda gatorna var tomma av gudabarn som sökt sig till värmen och tryggheten inomhus. Felyan såg upp mot himmelen och kände det friska regnet falla ner på hans ansikte. Han harklade sig och såg på sina resekamrater som stod och väntade på honom, alla utom Sodor. De två människorna mötte hans blick, ingen utav dem såg speciellt glada ut, delvis så var det hans fel att dem var på resande fot. Han drog upp sin luva så att den täckte huvudet och gick ut i regnet mot sina vänner. “Vart är Sodor?” Han ställde frågan med en nedslagen röst, som nästan dränktes i ljudet av det fallande regnet.
Bifrosten, den gigantiska krigaren, gruppens muskler, svarade kort. “Sodor är på väg.” Felyan såg upp på Bifrosten, försökte möta hans ögon men jätten vek undan sin blick och såg tillbaka mot tavernan som dem alla spenderat den senaste tiden i. Alven försökte istället med den andra människan, han hade inte känt honom lika länge, bara ett par veckor, han visste knappt hans namn eftersom människan var helt upptagen med att uppvakta Bifrosten. När dem hade blivit bannlysta från landet och fått konungens män skickade efter sig så hade den här människan svurit sin lojalitet till Bifrosten. Han beskådade mannen, han var en stark människa, en vapensmed som slagit följe med dem för att han var övertygad om att Bifrosten var den bästa krigaren på Noordhland.
Felyan såg sig runt där dem stod och väntade i regnet, han hade ingen aning om vad staden som dem var i hette, för att den här hålan kunde knappast ha ett namn. Staden, som till närmast var mer en by än en stad var grå och tråkig, dem trånga gångarna mellan stadens hus var fyllda av skräp, lösdrivare som inte hade någon annanstans att sova och kullerstenar som var så dåligt placerade att man lätt kunde stuka foten om man trampade fel. Husen var inte heller en vidare syn, dem flesta husen var byggda i trä och hade sluttande tak, lagda med stenplattor, men det var mer en regel än ett undantag att husen var lagade med vilket material än ägaren kunnat få tag i. Kriget hade slagit den här staden hårt, det var i stort tomt på gudabarn i och med konungens rekryterings order.
“Så…” Felyan harklade sig igen. “Anskar… Vi har inte pratat så mycket sen du slog följe med oss.” Han sträckte lite på sig och det knakade till i ryggen, han rös till lätt av ljudet och känslan som knaket lämnade efter sig. Sedan så försökte han möta människans blick, men Anskar drog bara lätt efter andan, som en trött förälder och även han lade sin uppmärksamhet på dörren. “Jag tänkte, om det inte är för mycket besvär, jag har en ta-”. Felyan han inte avsluta sin mening innan ljudet av en trädörr som nästintill exploderade avbröt honom, chockad så vände han sig om för att se vad som hänt. Innan han hunnit vända blicken mot tavernan så såg han Bifrosten som skrockade lätt och skakade på huvudet.
Dörren till tavernan hade sparkats upp och flugit av sina gängor, från insidan av tavernan hördes skrik efter hjälp och i dörröppningen så syntes en felya utan like, Sodor Vani’a, klädd från topp till tå i sin svarta rustning, han bar sin hjälm under armen. Sodors bleka, nästan vita hud gav en stark kontrast till den mörka rustningen. Skriken från insidan av tavernan tystnade när Sodor vände sin blick in mot folket, han fnös till, spottade på golvet och gick ut till sina reskamrater. Felyan log mot sin rasfrände, lade handen på hjärtat och bugade lätt. Sodor besvarade hälsningen och vände sen sin uppmärksamhet mot dem två människorna.
“Varför i namnet på allt som är oheligt ska vi gå idag för?” Sodors röst var kall och ljusare än vad hans kroppsbyggnad skulle göra en beredd på. “Det regnar, det blåser och jag…” Felyan suckade och slutade lyssna, han visste att Sodor inte kunde övertala Bifrosten att stanna så han började istället att observera omgivningen, det var fortfarande väldigt stilla utom det eviga regnet, men han kände sig obekväm, det var något som var fel, något han inte kunde sätta sitt finger på. “Kencala, vill du också att vi ska dra iväg idag?” Han vände sin blick mot Sodor när han hörde sitt namn nämnas. Kencala suckade djupt och såg på sällskapet, han nickade som svar.
Sodor verkade missnöjd men gav efter och vände sig i tystnad bort från dem andra och började mumla något för sig själv. Kencala såg på Bifrosten, som också verkade orolig, som om det var något fel. “Det är någon som övervakar oss” sa Kencala och mötte för första gången på veckor, Bifrostens blick. Bifrosten knäppte upp spännet som bar upp skölden på ryggen och spände sakta den runda skölden på sin arm. Kencala knäckte lederna i sina fingrar, en dålig vana som han hade, ljudet från lederna dränktes dock i ljudet av regnet som öste ner. Sodor och Anskar såg på varandra och vände sina blickar mot torget och de trånga gatorna, sökandes efter vad det var som kanske övervakade dem.
Kencala skakade på huvudet och harklade sig. “Jag tror inte det var något, jag hade nog fel, men vi borde gå, vi har stannat här för länge, det är inte långt kvar tills vi är ute ur Quin”. Dem andra nickade som svar och med tysta steg så började dem sakta röra sig ut ur den gråa staden. Dem vandrade i tystnad en lång stund, det enda ljudet som hördes ovan regnet var Sodors rustning när hans fötter mötte marken. Bifrosten gick först, sköld redo och med sitt spjut i den andra handen. Kortsvärdet som var säkrat i en skida slog i takt mot benet med var steg han tog. Kencala var som i en egen värld, han tänkte inte, han gick bara, med blicken fäst på svärdet framför honom. Han hade sett Bifrosten använda det där svärdet i kriget, ett krig som vunnit honom mycket ära, men som för Kencala skulle betyda bannlysning från den plats han kallat hem.
Anskar gick också framför honom, en stor Noran från den kalla norden, också beväpnad med ett svärd, men han var inte en erfaren krigare, inte som Bifrosten och Sodor i alla fall. Bifrosten hade berättat för Kencala att det var bra att ha med sig en smed, som kunde hålla vapen och rustningar i gott skick. Kencala hade då bara nickat till svar och accepterat att den här människan skulle slå dem följe. Hur hade han kunnat neka Bifrosten, han var ändå delvis skyldig honom sitt liv.
Kencala vände upp blicken från Bifrosten och såg bakom sig, Sodor gick längst bak, försjunken i sina egna tankar. Hans stora tvåhandssvärd som han hade på ryggen var säkrat med en läderrem och det kortare svärdet bar han i sin skida i högerhanden. Han var den som förlorat mest på bannlysningen, han hade gått från en man med inflytande och en mäktig adelstitel, till en legoknekt. Kencala kände sig skyldig, dem hade inte blivit bannlysta om det inte var tack vare honom, men Sodor hade bara skakat på huvudet när han försökt be honom om ursäkt. Sodor hade bott i Quin i över tre måncyklar, han hade etablerat sitt hem där och Kencala hade fått äran att tjänstgöra honom på hovet. Men allt var förlorat nu, landsförvisade och med ett pris på sina huvuden så fanns det inget mer att göra än att ta sig ur Quin.
Han suckade och försökte komma på något att säga för att bryta den monotona tystnaden, men det var inget som han kom att tänka på som kunde göra den här situationen bättre, han hoppades bara att Bifrosten i framtiden skulle förlåta honom. Men det var ingen ide att försöka tvinga den ursäkten ur Bifrosten, så mycket visste han om den mannen. Men han visste inte så mycket om Bifrosten utom vad han var för något, jätten hade svurit sin lojalitet till Sodor för bara ett år sedan. Det hade blivit en stor uppståndelse på hovet när denna enorma man, denna stern, hade kommit in i fortet, obehindrat, fullt beväpnat och svurit sin trohet till greven.
Kencala hade inte protesterat när Sodor hade frågat honom om råd gällande att ha en stern på hovet. Tvärtom, han hade ivrigt sagt åt Sodor att acceptera sternens gåva, eftersom han visste redan då att det hade kunnat göra greven väldigt mäktig. Det fanns inte många av Bifrostens folk på Noordhland, dessa mänskliga giganter. Kencala hade bara sett två andra sterner i sin livstid innan Bifrosten kommit till hovet och alltid blivit fascinerad av deras fysik. Det fanns ingen stern som var under två meter i längd och det fanns inte bättre krigare på hela kontinenten än denna storväxta människoart, utom möjligtvis Regaterras elitgarde, men dem var bara ett rykte som ingen kunnat bekräfta under dem senaste århundradena, en legend från svunna tider när drakarna sägs ha härskat.
När deras steg tillslut hade lett dem ut ur staden och en timmes gång på landsvägen så var det tillslut Bifrosten som bröt tystnaden, hans mörka röst ingav en djup respekt när han talade, han var en född ledare. “Kencala, kan du göra något åt det här regnet? Eller är det något som din sort inte kan göra?” Felyan hade förvånat tittat på Bifrosten och nickade sakta på huvudet, som för att förstå vad Bifrosten hade frågat honom. Han funderade på om det faktiskt fanns något han kunde göra åt det. Men han var inte bevandrad inom druidernas konster. “Jag kan tyvärr inte göra något åt regnet, eller…” Han tänkte efter igen men ryckte med axlarna och bet sig lätt på insidan av läpparna samtidigt som han nästan skamset såg ner på marken. “Jag kan, men det kommer ta för långt tid. Däremot så skulle jag nog kunna…” Han funderade, han kunde inte göra något åt regnet i sig men han kunde använda sig utav dem arcaniska lärorna. ”… Jo, jag borde kunna se till att vi inte blir blöta i alla fall.” Bifrosten nickade till svar och tittade på Anskar som med misstänksam blick studerade Kencala.
“Hu’ skulle du gö’ det?” Utbrast Anskar med ett hånfullt leende på läpparna. Men sen drogs ögonen ihop och han tittade misstänksamt på Bifrosten och sen Kencala. ”Va’ mena’ Bifrosten? Och va’ mena’ du me’ att du kan gö’ oss torra?” Kencala tittade på Bifrosten och Sodor, dem alla hade stannat i säkerheten under en stor ek där dem kunde stå utan att det regnade för mycket på dem. “Har ni inte berättat för honom?” sa han tillslut och tittade med en frågande blick på dem andra. Sodor såg bister ut och drog på axlarna innan han sa. “Vi har ännu inte färdats med människan under en sådan lång tid att jag litar på den.” Sodor hade fortfarande aldrig kallat Anskar vid namn, utan bara sagt människan om honom. Den muskulösa smeden såg allt utom nöjd ut över att Sodor fortfarande behandlade honom som ett dumt djur men han höll sin tunga.
Bifrosten tittade på Kencala med en blick som bara kunde betyda att han väntade på att felyan skulle förklara situationen för Anskar. Kencala suckade uppgivet och mötte Anskars gröna ögon, som lågt gömda bakom det långa håret och det enormt buskiga skägget. “Du vet att vi blev landsförvisade utav den galne kungen, men du har verkar inte ha undrat varför en enda gång, hur kommer det sig?” Anskar drog på axlarna och svarade med sin skrovliga röst. “Jag hörde om Bifrostens storhet på slagsfälte’ och jag såg honom framfö’ mi-” Kencala höjde ett ögonbryn samtidigt som Anskar harklade sig. “Jag mena’, jag kunde förställa mig honom framfö’ mig och nä’ jag fick möjligheten att följa honom, den mäktigaste krigaren på Noordhlan’, så ifrågasatte jag inte, Helm gav mig möjligheten, bevarat var hans namn.” Kencala noterade hur människans hela kroppshållning och uttal förbättrades när han pratade om sin gud, Helm. Han hade inte mycket gott att säga om den nya guden Helm, hans folk hade spridit sin lokala folktro över majoriteten av kontinenten på knappt en måncykel. Det var delvis på grund utav Helms storhet som Kencala var i den situationen han idag satt i. Helm hade historiskt aldrig varit vänlig till felya och speciellt inte någon som nyttjar magins vägar.
Kencala kliade sig i nacken och försökte komma på något dräpande att säga, men han valde istället att gå den mer politiska vägen. “Nåväl, om du nu säger det, men håll din gud utanför det här. Gudarna, speciellt din gud, ler inte mot felya. Så tro så gärna du vill, men håll Helm utanför det här så är det snäll.” Han vände sin blick mot Sodor som bara nickade till svar och vände sig bort för att hålla koll på omgivningen. Kencala fnös lätt till och tittade upp på Anskar ännu en gång. “Jag har tjänat på Sodors hov i tre och sju månvarv... “ Anskars förvirrade blick fick honom att himla med ögonen och sucka ännu en gång, att människor hade svårt att lära sig den himmelska kalendern var alltid ett irritationsmoment för Kencala. “46 år i Helms räkning. Och jag är väldigt tacksam mot min greve att han hållit min hemlighet dold i alla dessa år, det har gjort att vi, trots att vi är felya och inte människor, kunnat åtnjuta ett gott liv i Quin… Hur ska jag säga det här då?... Jag är en Coronshi, en utövare av dem magiska konsterna.” Han skrattade till. “Ja, det var ju inte så svårt att säga det där.” Kencala pustade ut och såg på Bifrosten som lagt sin hand på Anskars axel för att hålla honom kvar på plats. Bifrosten spände sina ögon i Anskars och sa med tydliga ord. “Och det är inget du behöver oroa dig över.”
Kencala ignorerade att Anskar började att mumla på en bön till Helm. “Jag är inte en häxa, jag håller inte på med svartkonster och jag är inte här för att fördärva din själ. Jag är en felya, först och främst, som bara vill leva mitt liv i lugn och ro, jag råkar vara född med magi i mitt blod.” Anskar såg bestört på Kencala, men han verkade nästan men upprörd över att Bifrosten och Sodor inte verkar ha rört en min angående nyheten om att Kencala skulle varit en magiker. Kencala forsatte att prata på med sin lugna stämma. “Så, när kungen drog ut oss i krig så följde jag självklart med min greve.” Han nickade lätt mot Sodor som hade lagt handen på hjärtat. “Jag var tvungen att nyttja min magi under krigets gång, kungen fick nyheter om det och kallade därför mig till sitt hov...” Kencala tystnade. Hans ögon blev blanka, fyllda med sorg. Han ville inte tänka på hovet, han ville lägga händelserna kring vad som hände där bakom sig och bara komma ut ur det här fördömda landet.
Han hörde hur Sodor harklade sig. “Så, självfallet så slog jag följe med min trogna rådgivare på resan till Konungen. Bifrosten gav också följe, ingen utav oss hade en tanke på att ge upp Kencala till konungen. Det var dem orden som vi också lade fram på hovet. Konungen gav en människas vecka som tid, för att vi skulle försvinna ur hans land.” Kencala vände sin blick mot Sodor, som för att tacka honom med osagda ord. De två felya hade känt varandra blott en bråkdel av varandras liv, men det fanns ett djupt band mellan dem två.
“Så vi påbörjade vår färd och det var i huvudstaden som vår väg korsades av en människa från det kalla norr...” Sodor studerade Anskar från topp till tå och fortsatte efter att ha uttryckt en lätt fnysning. ”Som slog oss följe. Det har snart passerat fem människo veckors tid och vår väg ut ur Quin ligger framför oss ännu. Vi har inte gjort hast med vår resa, för att undvika konungens soldater som tveklöst väntat oss vid gränsen. Konungen har säkert fått bud vid det här laget att vi inte har hittats, så antagandet är nog att vi är försvunna långt bort nu. När väl vi är utanför Quin, så borde hotet mot oss vara borta.”
Kencala såg på Anskar igen och höjde sen sin högerhand för att lägga fingertopparna mot sin panna, Helms hälsning. “Jag är inte en demon, jag är bara en felya, som just nu flyr en kung som vill döda mig, eftersom din religion, säger att eftersom jag är född med magi i blodet, så borde jag brännas på bål.” Han såg till sin lättnad hur Anskar sänkte axlarna och slappnade av. “Om Bifrosten lita’ på dig, felya, så kan väl jag göra de’ också.”
Han skrockade till och vände sig mot Bifrosten som satt sig ner vid trädets rötter. “Så, göra något så att vi slipper vara blöta?” Bifrosten nöjde sig med att nicka till svar. “Då får ni ge mig ett par minuter, jag behöver tänka lite hur jag ska göra det på bästa sätt. Är du säker på att du är med på det här, Anskar?” Människan som såg allt annat än säker ut, nickade på huvudet, men Kencala kände människans blick följa honom med varje rörelse han gjorde. Efter ett par minuter av tystnad och tänkande så kände han sig säker nog för att kunna slänga en förtrollning över dem som skulle hålla dem torra och varma från regnet. Han drog efter andan och vände sig mot dem andra. “Jag är klar, jag behöver bara samla lite kraft, det här är inte lätt magi.” Sodor och Bifrosten såg båda nästintill förvirrade ut och han hörde tillslut hur Bifrosten frågade. “Hur kan… Vadå inte lätt magi? Jag har sett dig flänga iväg klot av… Av… Blixtrande eld mot våra fiender. Det gjorde du med ett par sekunders förberedelse, det här borde väl inte vara svårare?”
Kencala suckade och skakade på huvudet, samtidigt som ett lätt leende spred sig på hans läppar när Anskar dragit efter andan och backat ett steg. “Jag sätter mig gärna ner mig dig i framtiden och förklarar för dig varför de olika planen och deras krafter fungerar som de gör, men det skulle ta flera timmar och jag har inte tid eller lust att stå här och förklara något för dig som du ändå inte kommer förstå.” Kencala fnös som svar när Bifrosten himlade med ögonen och Sodor grymtat missnöjt. Han drog djupt efter andan för att inte förlora sitt lugn. “Mystik är en konst, att manipulera dimman, essenserna, livskrafterna och själar är något som inte kan förklaras enkelt. Att få dimman att göra en sak kan vara väldigt lätt, för att du böjer de-” Han avbröt sig och skakade snabbt huvudet fram och tillbaka. Det var inte värt mödan att försöka förklara komplexiteten runt dimmans eller essensernas kraft för ett par Coron’la. “Ne… Nej… Inte nu…” Han tittade på Anskar igen som plötsligt verkade betydligt mer bekväm med situationen, eftersom han nickade och började prata.
“Jag ä’ en vapensmed, jag ä’ tränad av min pappa, som va’ tränad av sin pappa, jag kan smälta och forma alla enkla metaller och göra vapen och rustninga’ av dem. Men jag kan inte snida en pilbåge eller tälja bra pila’, jag vet inte hu’ man tillverka’ ett armborst, det trots att jag ä’ en hantverkare. Det kanske inte ä’ en bra jämförelse, men det du kallar dimman, antar jag ä’ det du använder fö’ att skapa, magi?” Kencala såg på Anskar med en nyfunnen respekt och nickade som svar innan han kom på vad han skulle säga, men det kom inga ord, det var en fantastisk liknelse som människan hade kommit med. Sodor och Bifrosten bara ryckte på axlarna och såg på Kencala med en blick som sa mer än ord behövde, han skulle sätta igång.
Han tog av sig sin resmantel och hängde den en låg gren som stack ut från det stora trädet. Han drog fingrarna över barken och blev något nostalgisk när han tänkte tillbaka på sin tid i Quin, innan hovet, innan helvetet bröt loss. Han vände sig om och gick ut i det evigt fallande regnet, han möttes av en sval vägg och dem delar av honom som inte redan var dyngsura var nu genomblöta. Men felyan brydde sig inte om det, han behövde regnets kraft för att göra vad han behövde. Han började röra sina händer i en cirkel framför sig för att börja kanaliseringen av essensernas krafter, grundelementen. Runt omkring honom så började sakta ett blå- och vitfärgat skimmer träda in i verkligheten. Från varje vattendroppe som föll så såg det ut som ett ytterst tunt strimma av färger drogs ut ur dropparna och flödade sakta mot Kencalas händer.
När essensen hade samlats runt honom och dragit sig närmre hans händer så slutade han röra händerna och de skimrande strängarna som hade lagt sig som tentakler i luften stannade upp. Kencala hörde en nästan panikslagen flämtning bakom sig men han hade inte tid att tänka på vem det var eller varför, han ville inte tappa fokus nu, det kunde vara farligt för honom. Han sträckte ut sin högra hand och tittade som hastigast på ringen som satt på hans långfinger. Sen slöt han handen runt en utav dem till synes frusna tentkalerna av essens och plötsligt så var alla strängar borta och det enda som syntes var ett lätt sken från guldringen när smaragden på den blinkade till så kraftigt att alla som stod under eken bländades.
Kencala hade varit smart nog att blunda eftersom han visste att den improviserade mystiska lösningen antagligen skulle kunna komma med somliga bieffekter. Men han kände direkt att han hade lyckats. Vattnet på honom, som tyngde ner hans kläder, som rann längst hans kinder och över hans armar, bara rann av honom och han blev genast torr. Han skrattade till. ”Jag är så jävla bra!” Han vände sig om för att se mot sina reskamrater och försökte sitt bästa att hålla sig för skratt för Anskar som lagt sig ner på marken med sina händer knäppta för bön framför sig. Kencala hade föga respekt för någon gud, men just för Helm så var det alltid underhållande att se dem bedja för sina liv till en högre makt, en rad med människor som aldrig lyckats uppnå gudaskap. Sodor knuffade till Anskar med sin fot och Anskar tittade upp. ”Ä’ vi okej?” Kencala nickade som svar och gav människan ett leende, han var ändå imponerad att en människa tog magi så lättsamt som han gjorde. Att Anskar skulle vara för evigt lojal till Bifrosten var ingen frågan om, han litade på honom tillräckligt för att gå emot sin tro och acceptera magin.
Plötsligt så hördes ett enormt ljud och marken under deras fötter började att röra på sig, alla var snabbt uppe på fötter och backade undan från trädet som också hade börjat flytta på sig. ”Han kommer ramla! Flytta på er!” Bifrosten röt ut order som överröstade det tunga regnet och dem fyra sprang från trädet för att undvika fallet. Kencala vände sig om i tid nog för att se den mäktiga eken falla och ge ifrån sig ett kraftigt dån. Marken slutade röra på sig och ur hålet där den stora eken en gång stått så kröp det ut en stor varelse, den såg ut som en bepansrad mask som bröt sig ur kaskaden av jord som flög åt alla håll när trädet slog i marken. Trots det tunga ljudet av regn så kunde Kencala höra hur besten drog djupt efter andan, som om den luktade sig fram efter något, sedan såg han ett ansikte som såg ut att bestå av ett oändligt djupt gap fullt med tänder. Det var en jorddrake, precis som alla drakar så dras de till alla mystiska krafter oavsett vilket plan det kommer ifrån.
Kencala kunde föga om vildmarken och dess varelser, han hade spenderat majoriteten av sina år till att studera dem mystiska konsterna. Jorddrakar visste han tillräckligt mycket om för att veta att man skulle hålla sig borta från deras munnar eftersom dem var både blinda och döva. Men de har ett fantastiskt luktsinne från vad som enligt böckerna han läst var små hål i deras pansar längst hela kroppen och deras runda munnar tuggar igenom berggrund när de förflyttar sig under kontinenten. Kencala blev med ens fylld med fasa och oro. ”Fy vad vidriga varelser. Kommer den komma efter oss?” Bifrosten studerade varelsen, den var bara ett tiotal meter bort från dem men den hade börjat krypa med sin enorma avlånga runda kropp mot det fallna trädet. Som en stor mask satte den sitt platta ansikte mot trädets yta och började äta. Bifrosten skakade på huvudet. ”Nej, om vi går sakta härifrån så kommer den bara bry sig om trädet... Fast...” Kencala tittade skräckslaget på Bifrosten. ”Fast vadå? Du funderar väl inte på att vi ska ta ner den där besten? Den är ju minst 45 fot lång.” Bifrosten tittade på Sodor som skakade på huvudet. Även den annars blodtörstiga alven som inte backade för att spilla lite blod insåg att det var dömt att försöka ta ner en sådan varelse.
Bifrosten suckade och drog på axlarna. ”Den är bara 40 fot lång, en jorddrake kan bli över trehundra fot långa och äta sig kors och tvärs under kontinenten genom sin livstid. Och jorddrakars fjäll säljer för ganska många silvermynt, kanske till och med ett guldmynt per kilo. Dessutom så tror jag man kan använda tänderna till nått, mystiker brukar vilja ha dem.” Kencala och dem andra två såg på Bifrosten med förundran i blicken, sternerna var verkligen födda krigare, det fanns inget monster för stort eller hinder för mäktigt för att en stern inte skulle tänka på att ta ner den. Sternerna levde för strid, det fanns helt enkelt i deras blod. Kencala tänkte efter på dem gamla legenderna som sa att sternerna föddes färdigvuxna med vapen i handen, eftersom ingen påstås ha sett ett sternbarn. Men det fanns bara ett hundratal sterner på hela Noordhland så att ens ha träffat en Stern i en människas livstid skulle vara ovanligt nog.
Det var Sodor som tillslut tyst sa något om att de skulle gå och i tystnad så gick de långsamt därifrån för att inte dra till sig uppmärksamheten från draken som girigt åt på trädet. Kencala kunde svära på att han hörde hur trä krossades under drakens tänder. Men regnet vräkte fortfarande ner och det enda som hördes var återigen Sodors fotsteg när hans svarta plåtstövlar slog mot marken. Dem hade inte gått mer än 20 minuter i tystnad innan Anskar utbrast. ”Hu’ gö’ du det dä’? Va? Jag mena’ hu' lä' man sig en såndä’ sak?” Kencala himlade med ögonen och suckade han orkade inte förklara för ännu en människa något som de ändå inte skulle förstå, men Anskar hade ändå visat en sorts förståelse för det mystiska så det kanske kunde vara en idé att berätta lite för människan, ett sätt att vinna förtroende. Kencala gick i tystnad och tänkte i flera minuter på hur han skulle berätta hur planens krafter fungerade. Det var inte förrän Anskar ännu en gång, med sin bristfälliga alviska, frågade som Kencala tillslut vände sig mot människan och nickade lätt.
”Att fråga hur jag gör det är som att jag skulle fråga dig hur du smider ett svärd, men jag ska försöka. Det finns fler världar än den vi lever på, fyra andra som är välkända bland mystiker det är osannolikt att det finns fler än så dock för at-” Han avbröt sig när Anskar såg mer förvirrad ut än innan.” Elementens essenser, har kraften att manipulera världens element, eld, vatten, jord, luft, kyla och värme. Dessa krafter kommer från en annan värld som genom okänd anledning är kopplad till vår värld, vi mystiker kallar denna värld för Eltar. Essens finns överallt i världen, i naturen, i marken, luften, vattnet och allt annat du kan tänka dig, du måste bara lära dig att kanalisera den till dig.” Han stannade upp när han insåg att resten av sällskapet också stannat upp för att lättare kunna lyssna på honom. Kencala skrattade till och signalerade att de alla skulle fortsätta gå samtidigt som han höjde rösten. “Som mystiker lär man sig hur man formar om exempelvis Eltars essenser till praktiska saker, såsom ett eldklot för att slänga iväg på ens fiende, eller ett skyddande lager på kroppen för att man inte ska bli blöt.” Han tittade på dem alla, det rann vatten längst allas kroppar, men vattnet verkade inte göra dem eller deras kläder blöta utan fortsatte att bara glida längst med kroppen ner mot marken. ”Att forma essens eller andra krafter är egentligen inte så svårt, det är det lättaste steget, att väva en stabil mystisk effekt av det man fått tillgång till. Nej, det svåra är att kanalisera eller manifestera krafterna, locka ut den ur saker, så som jag gjorde tidigare.”
Sällskapet hade stannat igen och Kencala upptäckte att alla stod och tittade på honom. ”Vad? Vad vill ni nu då?” Sodor skrattade till och skakade på huvudet samtidigt som Bifrosten bara log och gav Kencala en blick som felyan tolkade som att han skulle fortsätta. Han tvekade ett tag, men fortsatte sedan i lugnt tempo. ”Att dra ut essens eller annan kraft ur ting är det svåra, eftersom du måste veta hur man skall få fram den, vilket görs på olika sätt beroende på vilken kraft du vill kunna tämja med mystikens hjälp. Som nu, så tog jag vattnet och vindens kraft för att göra så att vi inte blir blöta, all kraft jag använde nu kommer från Eltar.”
Anskar nickade på huvudet och drog ett djupt andetag, som för att smälta informationen, sedan mötte han Kencalas ögon. ”Så du säge’ att essens ä’ som olika metalle’ och vill du göra rätt vapen så måste du ha rätt material, rätt typ av essens?” Kencala nickade och fortsatte. ”Jag har forskat i hur de mystiska krafterna och planen fungerar och påverkar vår värld i hela mitt vuxna liv och jag tror att jag är något stort på spåren. Historiskt så har mystiker använt sig utav krafterna för att utföra mystik eller magi som människorna väljer att kalla det, men jag tror att det finns något större som kontrollerar krafterna, ett till plan kanske...” Kencala drog på axlarna som svar när dem andra tre tittade på honom med skeptiska blickar. Han förstod att sådana här detaljer var ett komplicerat ämne nog för de oinitierade, att börja diskutera teorierna om de andra världarna och den möjliga gömda världen var bara dömt att misslyckas.
”Men då förstå’ ja bättre i alla fall” sa Anskar med ett leende på läpparna och sträckte fram en hand mot honom. Kencala såg på den framsträckta handen framför honom och funderade ett par sekunder, människan verkade vilja initiera en sorts vänskap med honom, han sträckte tillslut fram handen, sakta, skakade Anskars hand och släppte sedan taget och log stelt mot människan. Anskar hade dock tagit det hela bra och verkade inte ens tänka på felyans misstänksamhet. Humöret såg bättre ut för gruppen när de fortsatte sin resa till fots, trots att regnet fortsatte att vräka ner och det var jobbigt att gå så skulle dem var ute ur Quin innan dagen var slut och vägen mot Pilaz skulle ligga framför deras fötter.
submitted by Ecleptomania to Noordhland [link] [comments]


2018.07.26 20:16 uboatanders Matvanor, diet och hälsa

Jag låtsas inte veta allt om diet, det går inte.. folk som studerar detta och vigt sina liv åt det är oense.. det känns väldigt svårt att knäcka nöten "vad ska man äta?"
Finns det en möjlighet i Sverige att besöka någon expert och få sina värden testade och skräddarsydd hjälp med kosten? hur mycket hade det kostat?
Min nuvarande strategi är så Svensk "lagom", jag äter lite av allt men så lite mejjeriprodukter, socker och kolhydrater jag kan utan att känna att jag är på en diet, målet är ju inte att gå ner 5 kg till nästa månad utan att leva gott tills jag är 100 år. utesluter all läsk, bröd, pasta, socker utöver vad recept kräver till matlagning.
Det blir väldigt mycket kyckling, falukorv (billigt),köttfärssåser, tacos, hamburgare utan bröd, stir frys, ris bulgur, frysta grönsaker.
Folk som räknar sina macron, hur bär ni er åt? hur vet ni hur många kalorier en sak innehåller och hur mycket ni behöver, detta är ett mysterium för mig, hur vet ni hur mycket ni har bränt eller kommer bränna så att ni kan lägga er på eller under gränsen.
Jag har lyssnat på några joe rogan podcastavsnitt och han talar med väldigt många om diet i många avsnitt, han är besatt av "human optimization" och det intresserar mig nu också. Han har haft folk som förespråkat alla möjliga dieter: atkins, slowcarb, no carb, ketogenic, intermitent fasting, standard fasting m.m. Jag blir skogstokig och kan inte dra någon slutsats, vad ska jag göra? jag är inte jättefet men vill ha tillbaka min kropp jag hade när jag var 25, len och vältränad !
Tänker även på energi, jag blir ofta trött på seneftermiddagen och börjar tuppa av, håller mig från att göra det och sen när jag skall sova blir det fel, jag somnar inte direkt och får ofta bara 5-6 timmars sömn, igårkväll fick jag 3 timmar men det lägger vi vid värmens fötter.
Hur bär ni er åt, är det någon "guru" ni känner till som jag borde läsa upp om? generella tankar är även välkomna ..detta är ett safe space för prat om hälsa och inget annat, jag vill höra alla möjliga resonemang.
Jag dricker alkohol ganska regelbundet men bara på helgen, ajjabajja jag vet, jag röker också.
180 cm, 87 kg tung
submitted by uboatanders to sweden [link] [comments]


2018.01.23 21:57 fREDlig- Varmbadhuset i Falun

"Det luktade klor. Vattnet var blågrönt. Stentrapporna var hala. Blöta fötter fick passa sig. Halkrisken var stor." - Falubo minns badhuset från sin ungdom.

Se bilder med text här

Redan 1903 motionerade stadsläkaren M Ardell och provinsialläkaren Carl Andersson Carlsson till stadsfullmäktige att behovet av ett nytt varmbadhus borde utredas. Ett förslag presenterades 1907.
Stadsfullmäktiges ordförande Ehrenfried Billengren ska ha sagt följande i protest mot bygget: ”Jag badar nämmeligen icke, de övriga stadsfullmäktige badar nämmeligen icke heller, vad skola vi då med ett badhus?”.
Herr Billengrens dräpande argument till trots, togs beslutet för bygget 1910 och ritades av stadsarkitekt Klas Boman. Av de 14 föreslagna platserna vann en plats i centrum, väster om ån i korsningen mellan Ölandsgatan och Kristinegatan, eller framför dagens polishus om ni så vill. Det stod färdigt för invigningen 16:e nov 1911.
Badhuset har beskrivits som "magnifikt, lejongult, sekelskiftespräglat och i modifierad vasastil"
På första våningen fanns en kommunal tvättstuga.
På andra våningen fanns en bassäng med 10x10 meter.
Här erbjöds karbad, simbad, bastu eller tempererad dusch med regndusch, stråldusch och sittdusch.
  • Regnduschen gives från en stril lagom stor för att strålen ska omfatta hela kroppen. Strilen är uppställd i 45 graders vinkel, då vattnet vid det använda ledningstrycket faller behaglig häftighet.
  • Vid strålduschen är strålen kopplat till en slang. Den betjänande besprutar den badande.
  • Sittduschen gives från en stolliknande apparat, vari den badande tar plats. Strålen (strålarna) träffar honom/henne underifrån - uppåt."
Storhetstiden var 1940-talet med nära 70.000 bad per år.
1968, när Gustaf VI Adolf var i Falun för att inviga biblioteket och polishuset tittade han ut genom ett fönster i polishuset och frågade "Vad är det för mäktigt hus framför?"
-"Det är vårt badhus som snart ska rivas...", svarade landshövding Gösta Elfvings fru.
Fram till i december 1972, när badet stängdes hade drygt 3 miljoner bad ägt rum.
Mot bakgrund av ett välmående Sverige och modernismens och brutalismens framfart fanns en hets av "ut med det gamla, och in med det nya". Mellan 1959 och 1981 revs stora delar av Faluns centrum.
Jugendbyggnaden var i stort behov av kostsam reparation och ett nytt bad fanns redan på Lugnet, som hade invigts 1972.
Badhusstriden 1973-1974 väckte ett stort folkligt engagemang.
Det bildades en aktionsgrupp och 6 000-7000 (uppgifter går isär) namn skrevs på en protestlista . Till och med självaste kungen ska ha kommenterat rivningsbeslutet. Protesterna var förgäves – beslut om rivning togs i april 1973. Huset byggdes till folkets vilja under protest av stadsfullmäktiges ordförande. Det revs 63 år senare till stadsfullmäktiges vilja trots folkets protester.
Örjan Hamrin och Daniels Sven Olsson var väldigt drivande i frågan. De lyckades rädda många byggnader under rivningshysterin och har gjort mycket för att bevara det vackra Falun, men dessvärre inte badhuset.
11 mars 1974 skulle rivningen genomföras. Då hade dock ett femtiotal ungdomar förskansat sig och rivningen fick vänta tills polis hade avlägsnat dessa.
På väggen hade någon klottrat något som sammanfattar slutet för en epok:
"Falun årets skandalstad".
Källor: i huvudsak Faluns Vattenhistoria, men även stadsvandringar och artiklar.
submitted by fREDlig- to falun [link] [comments]


2017.12.27 16:07 sweetenthedeal_0 [Seriös] Fan ta bedragare på Blocket!! Hur gör jag nu?

Hej alla, glad fortsättning på er. Wall of text incoming, se nedan om du vill hitta en tl;dr.
Ja, det är nämligen så att jag skulle ha flyttat idag. Jag är en ensamstående mamma med ett litet barn, och har inte haft det särskild lätt senast år (se min post historik ifall ni är nyfiken) men håller på komma upp på mina fötter - delvis pga att jag bestämde att flytta till södra Sverige vart det är mycket billigare att bo samt vart jag har släkt som stödnätverk.
Jag skrev en annons på Blocket för att försöka få hjälp med flytthjälp/bärhjälp då flytten skulle innebära 500 kilometers resa, och alla flyttfirmor jag var i kontakt med skulle ta upp över 15 000 - 30 000:- för en sån uppdrag. Det hade inte jag råd med. Så, annons på Blocket blev det. Ja jag vet, man får det man betalar för... Känner mig så fucking dum nu.
Jag fick en stor respons kring min annons och en som stod ut var en man som ville hjälpa. Vi säger han heter Ulf. Ulf skriver till mig att han och hans vän från jobbet vill hjälpa mig och de tar bara ett par tusen lappar för körningen om jag står för bilen som ska bokas och bensinen som används, då det är mellandagarna och de vill hjälpa en ensamstående mamma i nöd. Toppen tyckte jag. Mycket korrespondens fram och tillbaka via Blocket och SMS. Han ber om 500:- via Swish (han var väldigt tydlig att han ville använda Swish för säkerhets skull, han inte gillar kontant) för att boka bilarna i förväg med hans jobb (två stycken). Jag överför genom en vanlig bank överföring (som tur är!) och allt är lugnt.
Och idag, en timme innan vi ska träffas för att börja packa bilarna (kl 09), skriver han till mig och säger att en bil har de hämtat men den andra blev aldrig lämnat in och de måste vänta tills kl 12:00 för den. Jag får panik då jag har bokat tåg biljetter till mig och mitt barn - då 6 timmar i bil kommer aldrig att funka med småbarn - och denna tåg går 12:45. Hur ska jag göra då? Jag var i kontakt med magasineringen som hade mina grejer och de var super trevliga och villig att stå på plats och vänta på killarna att dyka upp (mellan 13:30 och 14 hade de sagt). Ulf får detta information, säger det låter jättebra, och säger han ringer vid 12 så jag vet att de har bilen.
....Och sedan dess, tystnad. Inte ett ord. Personalen på magasineringen ringde mig medans jag satt på tåg och frågade vart Ulf och hans kollega är, de har väntat sedan kl 13 och ingen har kommit. Jag ringer, skriver SMS, och skriver på Blocket, men får inget svar. Alla samtal går direkt till brevlåda, även om jag döljer mitt nummer. Jämfört med hans super snabb respons tid tidigare är det JÄTTEskumt.
Jag skulle ha gått på min magkänsla. Tidigare under processen kände jag att nåt var konstig men jag gick på allt ändå då jag verkligen trodde att någon som gav mig hans full namn, hans arbetsgivare, hans telefonnummer med Swish kopplat, och även hans bankkonto nummer skulle inte kunna vara bedragare, han skulle ha för mycket att förlora. Men tydligen har jag fel. Så, nu sitter jag på väg till min ny lägenhet, ska hämta nycklarna, och har inte en enda utav mina grejer där. Som tur är har jag släkt i närheten som vi kan sova hos tills allt löser sig.
Jag vet att jag kom undan ganska lätt. Det var bara 500:- istället för hela summan jag skulle ha betalt, killarna kunde ha försvunnit med alla mina grejer, osv. Men nu sitter jag i en jäkla sits då det är precis efter jul och jag har INGEN extra pengar att lägga på flera tågresor, flyttfirmor, osv. Jag har en budget som räknar ut varenda krona just nu. Hur fan ska jag lösa det här?
Så till mina frågor:
  1. Finns det någon kyrka eller organisation som kanske kan hjälpa mig frakta mina grejer ner till vart jag är? Några andra förslag på hur jag kan få ner mina grejer?
  2. Jag har skrivit till Ulf och sagt att jag vill ha denna 500:- tillbaka till imorgon kl 09:00 (kommer aldrig att lösa min situation med bara 500:- men det är principen som är viktig tycker jag) annars kommer jag att polisanmäla detta. Jag har hans konto nummer, namn, adress, telefonnummer, och arbetsgivares information. Kommer det att räcka till?
tl;dr Blev lurad av en man på Blocket att han och en vän skulle stå som flytthjälp för en stor flytt, han försvann med deposition till bilarna vi skulle hyra, jag nu sitter 500 km bort ifrån min hemstad i nya staden utan mina grejer och måste hitta något sätt att få hit dem. Förslag? Jag behöver också lite råd kring polisanmälan.
Jag vill bara förtydliga att jag vill inte ha pengar, jag tigger inte, osv. Det enda jag är ut efter är resurser att lösa mitt problem. Tar gärna emot allt information jag kan få.
Uppdatering: "Ulf" har fortfarande inte hört av sig till mig. Jag skrev ett meddelande vart jag begär min 500:- tillbaka men han har inte skickat. Jag varnade att jag skulle polisanmäla om han inte hörde av sig, och en polisanmälan är nu gjort samt en anmälan till Blocket.
submitted by sweetenthedeal_0 to sweden [link] [comments]


2017.10.16 19:14 glassen75 Matchtråd: IFK Norrköping - Malmö FF

IFK Norrköping - Malmö FF

1-3

9' David Moberg Karlsson (IFK Norrköping)
46' Carlos Strandberg (MFF)
60' Lasse Nielsen (MFF)
83' Anders Christiansen (MFF)

Startelvor:

IFK Norrköping:

-Mitov Nilsson
-Smith, Johansson, Gudni Fjoluson
-Wahlqvist, Thorarinsson, Sjölund, Skrabb
-Moberg Karlsson, Holmberg, Jacobsen

Malmö FF:

-Dahlin
-Tinnerholm, Nielsen, Bengtsson, Safari
-Rakip, Lewicki, Christiansen, Berget
-Rosenberg, Strandberg

Varningar:

39' Thorarinsson (MFF)
44' Eric Smith (IFK Norrköping)
50' Daniel Sjölund (IFK Norrköping)

Byten: (+ betyder skadebyte)

IFK Norrköping:

<- Smith (+)
-> Tkalcic
<- Karlsson
-> Vall

Malmö FF:

<- Safari (+)
-> Vindheim
<- Strandberg
-> Eikrem

Kommentarer:

Detta kan vara guldet för Malmö om de lyckas komma undan med 3 poäng i Norrköping. Tydligen väldigt laddat även mellan de två tränarna. Jens och Magnus bråkade tydligen i spelarkorridoren i halvlek och efter att Malmö kvitterat så gestikulerade Magnus väldigt tydligt sin triumf mot Jens.

LIVEUPPDATERINGAR:

0' AVSPARK!

9' MÅL! 1-0

David Moberg Karlsson slänger iväg ett riktigt pangskott utanför straffområdet som slinker in förbi Dahlin!!!
13' Rakip fälls av Sjölund. Malmö-fansen rasande medan Peking-fansen vrålar filmning.
15' Berget fixar hörna åt MFF. Farligt läge, Mitov Nilsson pressas ut ur målet och det står öppet i ett par sekunder. Bollen rensas till ny hörna åt MFF.
17' Norrköping kontrar bra med fint passningsspel. Malmö pressas hemåt.
18' Kontringen leder till ett fint inlägg till en IFK-spelare som står redo för nicken, men når inte riktigt. Bollen faller på en annan IFK-spelares fötter som tar chansen men blockeras av MFF-försvaret. Riktigt farligt läge.
20' Nu när det är avblåst lite kort för att Strandberg hade armbågen högt så tänkte jag bara reflektera lite över matchen än så länge. Malmö känns nervösa och tappar mycket boll, medan Peking känns farligare än nånsin med skarpa kontringar, fin bollkontroll och bra, korta passningar. Malmö måste rycka upp sig om de vill ha guldet ikväll.
21' Extremt farligt frisparksläge för IFK. Domaren blåste av innan sparken hann läggas pga bråk inne i straffområdet. Frisparken gick direkt på mål, inte alls en dålig frispark men Johan Dahlin hade ingen som täckte framför honom så han kunde se bollen från långt håll och räddade enkelt.
24' Senaste minuterna så har Malmö spelat lite bättre. Fina inlägg mot mitten och okej mottagningar som har tvingat Mitov Nilsson ut, men inga skott på mål ännu.
25' Vet inte om det är någon som läser dessa nu medan matchen faktiskt spelas, men jag ska försöka fixa lite streamable-länkar på målchanserna och målen i halvlek om möjligt. :)
27' Smart av Erdal Rakip. Han blir pressad in i ett hörn och använder situationen till att spela bollen på en Peking-försvarare och ordna hörna åt MFF.
28' Lewicki testar skott från 30-35 meters avstånd, går precis förbi Mitov Nilssons stolpe.
29' Bra läge för Rakip, men bollen får skruv och flyger ut istället för in i mål.
32' Moberg Karlsson springer förbi MFF-försvaret och får en till chans, men skottet är lite för svagt och Dahlin räddar enkelt.
37' Safari på marken efter en smäll, Andreas Vindheim gör sig redo för byte.
37' BYTE MFF Safari ut pga skada, Vindheim in.
45' 2 minuters tilläggstid.
45+2' Helvete vilken smäll! Fjoluson kommer in extremt hårt mot Lewicki inne i straffområdet. Jag tänkte direkt straff, men enligt kommentatorerna så nådde han bollen först.

HALVLEK!

Moberg Karlsson pratar om sitt mål och berättar om att de testar en ny spelstil där de kör mer aggressivt med kortare passar där han har en annan roll än tidigare. Det verkar fungera bra hittills.
46' Åh herrejesus vilken farlig situation det där var för MFF. Strandberg får en boll precis framför öppet mål men får ingen bra träff på bollen. Direkt efter tar Jo Inge Berget bollen och skjuter men då har Pekings försvar hunnit samla sig och står som en stenhård mur framför bollen. I sådana lägen MÅSTE Malmö göra mål om de vill ha guldet.

48' MÅL! 1-1

Carlos Strandberg gör sitt första Allsvenska mål i MFF-tröjan. Bra pass från Christiansen till Strandberg som får till en bra träff och lyfter den över Mitov Nilsson.
50' Malmö är livsfarliga! Tredje målchansen på 5 minuter. Lewicki skjuter iväg ett riktigt pangskott som flyger precis förbi Pekings högra stolpe.
58' Frispark för Peking efter en hård tackling av MFF's Lasse Nielsen.
60' Malmö behåller trycket och fixar till sig en hörna efter ett farligt läge.

60' MÅL! 1-2

Lasse Nielsen petar in även sitt första Allsvenska mål för MFF. Snygg volley från hörnan.
62' Berget kommer in i ett farligt läge och skjuter. Bollen träffar en Peking-försvare och får en läskig skruv som studsar precis ut förbi stolpen.
62' Bengtson får friläge framför målet men en försvare står i målet och lyckas blocka bollen! Helt galen chans för MFF.
64' Malmö har chans efter chans att utöka ledningen. Nu var det ett nytt skott på mål men blockas ännu en gång av försvaret. Hörna för MFF.
66' Strandberg springer över halva planen själv men blockeras.
76' Otrolig chans för IFK Norrköping men Dahlin räddar. Förlåt för dåligt med uppdateringar men blev distraherad av Hammarbys självmål i matchen mot Kalmar. Tyckte det var så roligt att jag tittade på det flera gånger och missade lite av den här matchen.
80' Rosenberg serveras nästan ett mål på ett silverfat men Mitov Nilsson hinner dit först.
81' Rakip försöker skjuta från mer än halva plan. Fråga mig inte varför. Han missar med kanske 10 meter.

83' MÅL! 1-3

Herrejävlar vilket mål av Christiansen. Han springer över nästan halva planen och skjuter ett riktigt bra skott utanför straffområdet som flyger över Mitov Nilsson. Detta är nog guldet säkrat för MFF.
87' Malmöfansen stormar planen. Matchen stoppad.
90' 6 minuters tilläggstid.
91' Bara minuter kvar tills MFF lägger till en till stjärna på deras logga.

MATCHEN SLUT!

MALMÖ FF ÄR ÄNNU EN GÅNG SVENSKA MÄSTARE I FOTBOLL!

submitted by glassen75 to Allsvenskan [link] [comments]


2017.06.12 02:39 arbetslossopa [Seriös] Behöver en plan för att fixa mitt liv - upprösta inte

Ursäktar för stavningsfel och konstiga menings uppbyggningar, använde google translate för rättstavning...
 
Behöver en plan för att fixa mitt liv.
 
Är inte intresserad för sympati eller hatkommentarer.
 
Hälsa
Svår depression, självmordstankar och sömnproblem mm.
En trasig tand med öppet blodkärl och en tand som troligtvis håller på att ruttna mm.
Torr mun (dricker mer än tillräckligt med vatten) > utmattning > irritation > ilska - ca 15-30 min. Blodsocker?
Näsa som alltid är täppt.
Vaknar ofta upp och känner mig bakfull.
Ljuskänslighet.
Sega leder och smärta i händefötter.
pc.
 
Situation
Snart 25år.
Inga livserfarenheter.
Inga pengar.
Inga vänner eller bekanta.
Arbetslös +3år.
Har bara arbetat 9 månader i mitt liv förutom några gånger då jag har gjort tech support för några äldre par.
Samlat betygsdokument och troligtvis för inkompetent för komvux då jag inte ens klarar av att lära mig ny ord från en ord bok och jag blir bara dummare och segare för varje dag som går.
Bor med min ostabila anti-vaccinations mamma som tror att det är hennes jobb att rädda alla invandrar pojkar.
 
Vart börjar jag?
 
Ska försöka sova, så läser svaren senare...
submitted by arbetslossopa to sweden [link] [comments]


2017.01.06 16:26 HikaProm Vandra igenom hela Öland från syd till norr. Vad ska vi förvänta oss?

Hej!
Jag och en kompis har alltid varit lite äventyrslystna av oss men aldrig faktiskt gjort några äventyr. Så nu i somras tog vi spontant ett tåg till Uppsala och bestämde oss för att promenera tillbaka till Stockholm. Tog 17 timmar och vi klarade det, utan planering.
Nu vill vi till denna sommaren vandra genom hela Öland. Lite mindre än dubbla avståndet men för mycket att ta på en dag, och så fort det inte går att ta på en dag måste man skära ner på kilometerna per dag, efter Uppsalapromenaden var våra fötter helt förstörda - skulle ej klara gå så i flera dagar. Så därför antar vi att Öland kommer ta drygt en vecka (lite mindre antagligen men vill ej stressa, vi vill njuta av vildmarken också).
En sak vi märkte med Uppsalapromenaden är att även fast det är två väldigt stora städer med knappa 80km mellan dem blir det ändå väldigt glest befolkat emellanåt. Vi var väldigt törstiga ett tag utan någonstans att fylla på vattenflaskor i många timmar.
Detta var på en promenad där t.ex. lilla Märsta var på vägen med 27k invånare. Hela Öland har bara 25k. Därför känns det rätt vettigt att anta att affärer och dylikt kommer vara omöjligt att förlita sig på. Vi vill heller inte bära med oss massa mat utan vi vill gärna leva av vildmarken, fiska för det mesta. Får man fiska var man vill (eller jaga men tror inte vi kommer fånga några däggdjur, vi är amatörer)? Eller krävs det tillstånd? Vad kommer vi behöva? Vad har ni för tips? Vad bör vi tänka på?
Vet att detta inte är en campingsubreddit men det gäller Sverige och folk på Sweddit brukar vara väldigt kompetenta och kunniga inom många områden!
submitted by HikaProm to sweden [link] [comments]


2016.12.21 17:06 desnisa Albanska Alperna - en saga Journey

Flaggskeppet region för fjällturismen är de albanska Alperna, nationalparker i Thethi, Valbona och regionen Kelmendi. De "Accursed Mountains" är både spektakulärt och virually ogenomtränglig utom för en serie av höga passager som förbinder litet antal gårdar och hem i dalarna nedanför till omvärlden under sommarmånaderna.
Valbona River Valley ligger i den östra delen av de albanska Alperna. En nationalpark på 8000 hektar, är det en av de vackraste naturområden i Albanien. Parken ligger ca 22 km från den alpina staden Bajram Curri. Innan man går in i dalen hittar fjädern (Vrellen) i Shoshan, som ligger bara 3 km från Bajram Curri. Under våren rusar genom kalkstens sprickor på sin väg till Valbona River skapa en attraktiv canyon 2-3 bred och 50 m djup. Efter inmatning av dalen, kommer du att passera flera pittoreska byar. Den första, med alpina stil hus, kallas Dragobia, och det är där dalen smalnar. Past Dragobia, vid foten av berget där Cerremi ström ansluter sig till Valbona floden, är den berömda grottan där nationalhjälten Bajram Curri belägrades och dödades. Det var efter denna händelse som staden tog hans namn. Valbona (eller Selimaj) ligger 25 km från staden Bajram Curri och är den viktigaste bebodda mitten av dalen. Den är full av traditionella hus som skapar en pittoresk vy i symmetri med naturliga underverk i dalen, som vidgar igen på denna punkt. I Selimaj, finns en bekväm och traditionellt hotell, eller så kan du ha möjlighet att bo i en by hem, för invånarnas generositet och gästfrihet är väl kända. Zonen är också känd för sin karakteristiska regionala matlagning, med specialiteter som "mazja", "flija" (en många lager pannkaka-liknande maträtt tillagad utomhus över öppna kol och ångad, ofta serveras med lokal honung), och "pitja". Bortom Selimaj fortsätter vägen genom dalen bland fantastisk utsikt över naturen med rika färger både våren och i snön som täcker topparna av den branta berg.
Den sista byn innan du anländer till källan till Valbona River är Rrogam. Rrogam är en avlägsen by omgiven av jungfrulig och orörd natur. Hela dalen är glänsande med sällsynta färger och skönhet. På ena sidan ser du det kristallklara vattnet i Valbona, och å andra sidan de skarpa men grönskande bergskanter. Maj är den senaste månaden när du kan njuta av kontrasten av den rena vita snön på trädtopparna mot blå himmel. Resten består av bokskogar, arnen, valnötter, kastanjer, och vilda äppelträd. Det finns också många skogsbär såsom blåbär och jordgubbar. Djuren i parken inkluderar björnar, vargar, vilda katter, och även hjordar av vilda getter klättring på klipporna. I floden kan hittas marmor öring, en sällsynt fisk som finns i det kristallklara vattnet i Valbona med en speciell och utsökt smak. Dalen, parken, och alla omgivningen är kända för kraftigt snöfall, som startar i början av november och varar nästan fram till maj. Det genomsnittliga beloppet för snö i denna region under året är 100 cm. Det finns många utomhusaktiviteter i nationalparken, som skidåkning, bergsklättring, fiske, utflykter och vandring i hela dalen och strömmar (Cerremi, Kukaj) och paddling längs vissa delar av floden. Valbona kan också fungera som en startpunkt om du vill bestiga Jezerca Mountain, den näst högsta berget i Albanien.
En annan intressant plats i västra Alperna är Vermoshi del av nordligaste bergen i landet, som ligger 95 km från Shkodra i regionen Kelmendi (från den romerska ordet "Clemens," som betyder mild, enkel och bra). Den första sak att fånga längs resan är Qafa e Rrapshit, där du kan se det kristallklara vattnet i Cemi floden skapar en vacker kontrast med det omgivande landskapet. Under sommaren dammarna av floden är perfekt för solbad och många besökare stannar till lounge i solen och njuta av dem, själva. Vermoshi står i en alpin fält 1100 meter över havet omgiven av höga sluttningar. Du kan roa dig med vandring, bergsklättring, skidåkning, eller fiske efter fjällöring. Lokalbefolkningen är stolta att deras mat är bara riktigt roligt för besökare när accentueras av sina egna mejeriprodukter, så se till att skämma bort. Den fullständiga resa bland människorna i denna albanska regionen kommer att ge dig inte bara en chans att leva mellan en mytisk atmosfär och den samtida världen, men också låter dig njuta av den berömda gästfriheten nämns av nästan varje utlänning som har haft turen att besöka. En topptur Albanien är inte komplett utan ett stopp i den berömda västra Alperna, (eller Alpet Perëndimore). Här kan du njuta av en unik möjlighet att gå, andas, sover och äter bland legenderna anor från Homer och genom moderna berättelser om vår majestätiska mystik och intriger. Denna tur ger dig den sällsynta chansen att njuta hjärtat av albanska Alperna, Gropa e Thethit. Resan börjar från det kulturella kapitalet i Shkodra och vandrar 41 km bort till byn Razma. Belägen på en björnbär hillat fötter Veleçik Mountain står Razma bland lummiga skogar av tall och björk. Ängar och fantastiska alpina betesmarker i överflöd, dränk alla besökare med skarpt öga i skönheten i Balkan. Även i djupet av vintern när drifvor tout högsta nivån av säsongen, äventyr turister besöker Razma. Flera hotell finns redan och andra håller på att slutföras. Gemensamma aktiviteter på utflykter är bergsklättring, skidåkning, och, om vädret tillåter, camping. Vägen svänger från Razmato byn Dedaj och sedan på Boga, en by omgiven av Alperna och beskrivs av Edith Durham i sin bok, "The Burden på Balkan."
Det är här som de förmögna familjer Shkodra byggde sina hus och villor att vila och fly staden före andra världskriget. Boga är den perfekta platsen för bergsklättring, skidåkning, och grotta spelunking. Bland de mest berömda grottorna, besökare ofta gräva i grottan Mulliri (Mill), Akullore (Ice Cream), och Njerëzve të lagun (Wet People). Grotta Puci är en av de mest attraktiva, ligger 1087 meter över havet och 5 km djup. Denna grotta är rik på stalaktiter, stalagmiter och vägg slöjor, och grenar i många olika nivåer, fem ensam i centrum. Passerar genom sina böjda gallerier du kan gå in i nästa grotta, grotta Husi. Efter Boga, hittar du en av de mest populära turist plats i hela området, Thethi. Ligger 70 km från Shkodra, måste du skicka Qafa e Tërthores på 2000 m. över havet innan fallande till "Gropa e Thethit" genom att korsa en ström med samma namn. Det är en resa som du kommer att vilja ha kameran redo för, full av långa utsikt från bergen, med vatten cascading ner branta sluttningar och träd som kämpar för solljus på bergssluttningar. Området är rikt på attraktiva sevärdheter som vattenfall Grunas, 30 meter hög, den fantastiska kallvattenkällor Okol, och grottorna i Birrat mig Rrathë (runda hål) och Arapi. I parken människor ofta roa sig med vandring, bergsklättring, skidåkning (särskilt på den östra sluttningen), fiske, även mountainbike och vattenaktiviteter. Nästan 90% av parken är täckt av bokträd, ger skugga för många olika typer av blommor som Wulfenia Baldacci, upptäcktes av den italienska botanisten Baldacci. Fascinerande är denna blomma som bara finns i Thethi. Faunan är lika rik som floran, kännetecknas av den berömda Golden Eagle och Rriqebulli (lo). I vatten ström av Thethi, marmor öring lämna sina hem. Även i Thethi du kan bo i lokala vandrarhem som syftar till att visa traditionell alpin arkitektur. Den karakteristiska maträtt i området är fërliku (bakade kött) eller prov en av stora sorter av lokala öring. Om tiden tillåter, många resenärer njuta av en kort utflykt till dalen av Shala floden, vilket ger dem nära hjärtat av Alperna.
submitted by desnisa to albaniantourism [link] [comments]


2016.02.26 01:03 smurfensmurfen Polisspåret, detaljerat

Palmemordet - polisspåret.
Inledningskommentar av översättaren
Om någon undrar varför den här historien inte har publicerats i Svensk press vill jag göra följande anmärkningar:
  1. Den tidning som publicerar den här historien kommer aldrig mer att kunna "samarbeta" med polisen, d.v.s få informationer om brott och kriminella, och kommer inte att ha någonting att skriva om, vilket betyder konkurs.
  2. Hela begreppet med "fri och granskande press i Sverige" är slut i och med att en Tysk tidning publicerade det först En svensk tidning kommer genom publicering av den här historien att erkänna sin egen inkompetens.
Den skildringen av Palmemordet som du nu kommer att läsa kommer aldrig att finnas i skolböckerna. Så behåll den här texten, och försök förklara för dina barn varför Olof Palmes mördare aldrig hittades.
Vem mördade Olof Palme?
Sedan exakt nio år väntar Sverige på att deras ministerpresidents mördare hittas. Många indicier talar för en överraskande teori: Palme blev offer för en högerradikal grupp. Snart blir det straffrihet för alla medhjälpare till mordet. Blir fallet någonsin uppklarat?
Polisen på spåret
Mördaren är fortfarande på fri fot. Men hans brott blir aldrig glömt. Många av de som kort stannar till framför färgaffären Dekorima på Sveavägen kan inte hålla tårarna tillbaka. Gatan som korsar här har sedan länge sitt namn efter den man som på denna plats kvällen den 28:e februari 1986 blev skjuten till döds i ryggen: Olof Palmes gata. Mordet har aldrig lämnat Sverige i ro, för Olof Palme var en mycket speciell man. I femton år var han svensk ministerpresident och chef för Socialdemokratiska Arbetarepartiet. En statsman och radikal vänsterpolitiker samtidigt, med slipat ofta skadande intellekt, trots detta även en populär landsfader. Han gick altid emot Förenta Staterna för han höll Vietnamkriget för ett brott. Hemma bygde han ut Socialstaten, och kämpade för den praktiserade jämställdheten mellan människorna i "folkhemmet".
När Olof Palme föll för mördarens hand kände sig svenskarna själva och deras idyll på utkanten av Europa träffade. De har aldrig accepterat att mordet på Olof Palme inte har klarats upp. Under de senaste åren har en handfull journalister samlat en mängd indicier för en egen mordteori. I oräknerliga radioprogram och tidningsartiklar har de förkunnat sina teorier, som baseras på vittnesutsagor, undersökningsprotokoll och spekulationer. Deras version erbjuder en lösning på gåtan. En tänkbar lösning. Bevisad är den inte.
"Det finns statskrafter som inte vill att mordet på Olof Palme klaras upp" kom Harry Schein att säga senare. Och han hade rätt. Schein var länge chef för Sveriges Television, och hörde till den närmaste vänskapskretsen runt ministerpresident Olof Palme. På fredagen den 28:e februari 1986 spelade han i en av Stockhoms tennishallar en match med denne vän. Det var Olof Palmes sista dag i livet.
Ministerpresident Palme, i Sverige kallar man honom Statsminister, avslutar omkring klockan halv elva sin sportiga förmiddag. Efteråt åker han med två livvakter till en herrmodeaffär. Livvakterna är sura, Olof Palme vill returnera en kostym som han utan deras vetskap köpt några dagar tidigare. Statsministern har alltså ännu en gång gjort en shoppingrunda - till fots, helt ensam, utan säkerhetspersonal. Det är typiskt för Olof Palme, livvakter finner han störande.
Olof Palme skickar iväg sina livvakter omkring klockan elva. En normal arbetsdag följer.
Vid arbetsdagens slut - omkring 17.30 - går den svenska ministerpresidenten som så ofta till forts den cirka kilometerlånga sträckan genom Gamla Stan till sin våning ensam. Väl hemma kommer han att ringa sin son Mårten och hans flickvän. De förbereder ett gemensamt biobesök. Olof och hans fru Lisbet lämnar lägenheten omkring 20.35 och börjar gå till den närbelägna tunnelbanestationen Gamla Stan. Fem minuter senare köper statsminstern en tunnelbanebiljett och åker tre stationer i en fullsatt tunnelbanevagn till biografen Grand på Sveavägen. Framemot 20.50 står en statsminister i en kö vid biokassan för att köpa biljetter till filmen "Bröderna Mozart".
Filmen är slut klockan 23.04. De båda paren Palme tar avsked från varandra och omkring 23.17 börjar Olof och Lisbet gå hemåt till fots. De korsar Sveavägen, eftersom Lisbet vill titta i butiken "Saris" skyltfönster. Klockan är 23.21. Några skyltfönster bort, vid färgaffären Dekorima i hörnet Tunnelgatan (numera Olof Palmes gata), väntar sedan två till tre minuter en man. När paret Palme passerat honom närmar han sig statsminstern bakifrån och skjuter honom med ett grovkalibrigt vapen två gånger i ryggen. Olof Palme dör på stället.
Mördaren flyr de 89 stegen upp till Malmskillnadsgatan och nu börjar den största spaningskatastrofen i svensk historia. Inga broar eller flyktvägar spärras. Rikslarmet går först klockan 2.05, nästan tre timmar efter mordet. Då söks av obegripliga grunder en mördarduo från Kroatiska Ustascha, även fast alla vittnesmålen säger att en ensam skandinaviskt utseende man har skjutit. Ur poliscentralen kommer mycket färre anvisningar är vanligt, allting löper okoordinerat.
Arne Irvell, chefen för Stockholms mordkommision, skall larmas direkt. Han hör talas om mordet först vid frukosten, över radion. Tvärt emot alla föreskrifter leds sökningarna av en man som kommer att spela en central roll i mordet på Olof Palme: Hans Holmér.
Socialdemokraten Holmér är Stockholms polischef. När han den 1:e Mars 1989 egenmäktigt tar kontroll över spaningsgruppen finns det bara spridda protester. Förvaltningsspecialisten Holmér saknar erfarenhet av praktiskt polisarbete. Han kom att sätta falska brottslingsbeskrivningar i omlopp. Tolv dagar efter mordet arresterade han Viktor Gunnarsson, som senare friges, eftersom han hade ett alibi som Holmér medvetet inte kontrollerade. Den följande konflikten kostar inte Holmér, som uppenbart och tydligt stöds av Justitiedepartementet, hans jobb utan Holmérs kritiker, riksåklagaren K.G. Svensson.
Holmér kommer senare att hårdnackat söka efter mördaren bland svenska kurder. Under detta sökande begår han massiva civilrättsliga brott som slutligen gör det omöjligt att ha kvar honom på denna post. Regeringen sätter in en ny spaningsledare. Denne låter i slutet av 1988 arrestera Christer Petterson som ensam mördare. Han blir i första instans dömd, eftersom Lisbet Palme i en grovt manipulerad konfrontation [gegenüberdarstellung] identifierat honom som hennes mans mördare. Vid överklagande av domen blir Petterson frikänd.
Tre spektakulära falska spår som spaningsgruppen i fallet Palme följt. Det fanns också en mängd andra spekulationer, alla utan substans. Bara ett ytterligare spår finns det som är mer än ett hjärnspöke. Ett spår som är stött av flera vittnen, talrika observationer, och en imponerande mängd indicier. Detta spår har förvisso inte följs av polisen utan av en handfull engagerade journalister, framför allt Lars Borgnäs och Sven Anér. De har under många år av detaljarbete funnit lögner från åklagarsidan, sökt igenom hemliga akter och spårat upp och frågat viktiga vittnen.
Då framträder följande bild:
Stockholm, 28:e februari 1986, tunnelbanestationen Gamla Stan. Klockan är 20.35. Inga stiger ur en tunnelbanevagn. Hon noterar en man som har en antenn utstickande ur jackan. Strax före utgågen vänder hon sig nyfiket om och ser hur mannen talar i en walkie-talkie. Fyra minuter senare kommer Olof Palme att köpa en tunnelbanebiljett på denna station.
20.37 I en trappuppgång hundra meter från tunnelbaneingången ser Inga ännu en man som talar i en walkie-talkie. Tjugo meter bort går Olof och Lisbet Palme i riktning mot tunnelbanestationen.
20.38 Helena noterar i denna tunnelbanestation två män som verkar bevaka någon.
20.39 Per träffar paret Palme i tunnelbaneingången. Trettio meter bakom dom går en man med mörk hudfärg. Per menar att mannen förföljde paret Palme.
20.43 Tunnelbanan kommer in på stationen. Leila står i samma vagn som paret Palme stiger in i. Hon märker hur en man i sista ögonblicket hoppar in i vagnen och håller uppsikt över Olof Palme. Han har mörk hudfärg. Tågföraren är samtidigt konduktör. Han stiger vid varje station ut och övervakar på- och avstigning. I och med detta ser han hur två män följer efter Olof Palme in i vagnen.
20.47 Tunnelbanestationen Rådmansgatan. Paret Palme stiger av. Tågföraren märker att samma två män stiger av och följer paret.
20.50 Olof Palme stiger in i biografen Grand. Förbipasserande berättar senare att det har observerat en man med en walkie-talkie i gatuhörnet. Klockan är nu 21.10. Precis mellan Biografen och senare mordplats blir en man med en walkie-talkie sedd.
22.10 I omedelbar närhet av blivande mordplats står ännu en man med en walkie-talkie.
23.00 Mozart-Filmen närmar sig sitt slut. Ungefär niohundra meter från biografen ser Annika och Lena hur en polisbil jagar ikapp en linjebuss. Ur polisbilen stiger en civilklädd man in i bussen. Annika och Lena är lite fundersamma.
23.05 Filmen är nu slut. Femtio meter från Biografen Grands framsida ser Majbritt och Märta tre springande män. De springer parallellt med Palmes hemväg.
23.10 Biografen börjar tömmas. Trehundra meter öst om biografen sitter Eva och tittar ut genom sitt fönster. Hon observerar sedan drygt tjugo minuter två män som står och pratar - bredvid en bil med motorn igång - i walkie-talkies. När en polisbil åker förbi är de plötsligt borta. Vid samma tidpunkt parkerar trehundra meter väster om biografen polisbil 1520 på trottoaren. Ingrid frågar sig varför det i denna bil inte, som vanligt är, sitter två poliser utan bara en. Han använder inte polisradion, utan talar i en walkie-talkie. Efter orden -"jaha, där borta" åker bilen plötsligt därifrån.
23.12 Tommy ser på Tranebergsbron hur flera polisbilar åker efter varandra i riktning biografen Grand. Trots att en sådan koncentration av polisbilar sällan förekommer i Stockholm vet poliscentralen ingenting om detta.
23.15 Olof Palme är redan på Sveavägen. Kristian ser från korsningen David Bagares Gata och Regeringsgatan, ungefär 400 meter öster om biografen, hur två män tittar i ett tomt skyltfönster. Samtidigt talar båda i walkie-talkies.
23.16 Hörnet Sveavägen och Tunnelgatan. Fem minuter innan mordet. Några meter från mordplatsen ser en taxiförare en man med en walkie-talkie.
23.17 En flanör, vi kallar honom Jerker, och hans flickvän går Adolf Fredriks Kyrkogata i riktning mot Sveavägen. Femtio meter från den plats där Olof Palme kommer att avlida inom några ögonblick ser Jerker ännu en man med en walkie-talkie. När Jerker passerar honom vänder han sig om och ser honom rakt i ansiktet. Jerker känner igen den här manen. Han är helt säker, att han har sett Alfred förut. Alfred är - polis.
23.21 Reine och Sigge åker i en bil i riktning mot mordplatsen. När dom är knappt etthundra meter bort från platsen hör dom två skott. En vit Volvo kör upp och blockerar dem.
23.22 Leif står med sin bil vid rödljuset i korsningen Sveavägen och Tunnelgatan. Han blir plötsligt vittne till de dödliga skotten. Han försöker ögonblickligen alarmera polisen på sin mobiltelefon. Samtalet blir hos mobiltelefonbolaget registrerat, men ingen svarar i poliscentralen. Polisen i den svenska huvudstaden kan inte larmas. Det är först 23.26 möjligt.
23.23 Mördaren har flytt uppför trapporna till Malmskillnadsgatan. Där springer han förbi Anna, som noterar att han försöker stoppa ned någonting i en sorts handväska. Han verkar ha problem med blixtlåset.
Det är fortfarande 23.23. Lars, ytterligare ett vittne till mordet, förföljer mördaren. Vid David Bagares Gata, 150 meter östligt från mordplatsen, förlorar han spåret. Gatan är tom på människor. Bara polisbil 1520 kör förbi långsamt och utan blåljus.
23.24 I närheten av mordplatsen blir ytterligare tre män med walkie-talkies sedda av tre olika vittnen.
Fortfarande 23.24. Fem minuter innan mordlarmet går ut över polisradio hör en pressfotograf över sin specialmottagare ett walkie-talkie-samtal: "Hallå ni däruppe..hur ser det ut.." - "Bra, men det är förbannat kallt" - "Statsministern är skjuten" Den sista satsen lät mer glad än bestörtad, lät som om saken var klar.
23.25. Fyra minuter efter skotten. Femhundra meter öster om mordplatsen kommer 43-ans buss in på Eriksbergsgatans hållplats. Två män vill stiga på. De verkar upphetsade. En av dem stiger på, den andra stelnar till i bussdörren och tvekar. Sedan tittar han upp i taket, noterar vagnnumret, och stiger sedan ur. I handen har han en gråblå plastväska i A4-format med blixtlås. En sådan plastväska har Anna sett hos den flyende mördaren två minuter tidigare. I sådana plastväskor bär Stockholms civilpoliser i tjänsten sina skjutvapen. Detta förhållande noterar inte bara busschauffören utan också en bussresenär, TV-producenten Lars Kranz.
Fyra dagar senare sitter Lars Kranz i rätten som processövervakare. Där ser han en man som han på grund av hans ovanliga kindparti känner igen direkt. Det är mannen med plastväskan han såg på 43-ans buss. Han tar reda på mannens namn. Det är Alfred. Samma Alfred som Jerker såg strax innan mordet, en av walkie-talkie-männen. Men det finns ochså ett tredje vittne som bekräftar Alfreds närvaro vid mordplatsen, nämligen busschauffören på 43-an. Han identifierade senare även den andre mannen som steg in i 43-an, hans namn är Gunnar.
Gunnar och Alfred är poliser i polisdistriktet Norrmalm. Där ligger mordplatsen, och även biografen Grand. Gunnar och Alfred har under sin poliskarriär nästan alltid arbetat tillsammans. Under mindre än två år blev teamet 70 gången anmält för brutala metoder mot civilister, men väldigt sällan dömda. Alla misshandlingar de båda utförde blev inte anmälda, som den gången de förhörde en misstänkt droghandlare till döds i ett rum i tunnelbanestationen T-centralen. Ansvarig för dessa icke-anmälningar var förste riksåklagare Clas Zeime. Och just denna Zeime blev i Palme- mordutredningen efterföljare till åklagaren K.G Svensson, alltså den Svensson som kritiserade Holmérs spaningsmetoder.
Gunnar och Alfred var också medlemmar av den beryktade Baseball-ligan. Denna civila enhet grundades av Norrmalmspolisen 1982 för att begränsa gatu- och drogkriminalitet. Detta gjordes så brutalt att gruppen teoretiskt upplöstes ett år senare. Praktiskt arbetade poliserna i Baseball-ligan tillsammans ända fram till mordet av Olof Palme. Den högerorienterade Baseball-ligan sades hysa fanatiskt hat gentemot den vänsterorienterade Olof Palme. Baseball-ligans skapare var för övrigt ingen annan än Hans Holmér. TV-producenten Lars Kranz är sedan trettio år journalist och en utbildad kriminalreporter. Efter att i rätten ha känt igen Alfred som den man som steg på bussen, visste han vad han hade att göra. Han träffar spaningsledningens chef Hans Holmer samma kväll efter en presskonferens i radiohuset. Kranz berättar om sin observation och visar en tidningsbild av Alfred. Då detta resulterar i att en av Holmers livvakter frågar vem det är, ställer sig Holmer upp med orden "En kollega" och försvinner snabbt. Hans Holmérs livgarde består delvis av medlemmar ur Baseball-ligan.
Samtalet med Holmer har dock följder: nu övertar den tidigare av Holmér ledda säkerhetstjänsten Säpo alla undersökningar som handlar om misstänkt beteende av poliser under mordnatten. Krantz beordras att komma till Säpo för förhör. Med falska vittnesutsagor, bland annat från hans dotter, försöker Säpo få honom att erkänna att han inte har gjort sina betraktningar den 28:e utan den 24:e Februari. Ett samtal med hans dotter ger honom klarhet: Säpo har försökt att föra honom bakom ljuset [ihn reinzulegen]. Han blir senare konfronterad med såväl en manlig som en kvinnlig busschaufför som båda säger att han har åkt med en helt annan buss än den han själv uppgett.
Den riktiga busschauffören måste Kranz leta reda på själv. Den 2:a maj finner han honom. Busschauffören bekräftar Alfreds märkvärdiga beteende. Även Baseball-ligapolisen Gunnar har busschauffören känt igen. Utan förbindelse med Lars Kranz hade busschauffören direkt efter mordet vänt sig till spaningsgruppen med sina iakttagelser. Säpo satte sig i förbindelse med honom direkt. Av detta kan vi notera att polisspåret blir taget med största allvar, även om det sker bakom stängda dörrar.
Varför dessa mystiska spaningsmetoder? Säpo känner redan till den riktiga busschauffören, presenterar för Kranz dock två andra. Varken Gunnar eller Alfred har till dags dato konfronterats med busschauffören eller Lars Kranz.
Säpo försöker istället spela ut vittnena mot varandra. Båda blir massivt skrämda. Man förföljer dem och avlyssnar deras telefon. Busschauffören blir öppet hotad. Gunnar och Alfred stiger flera gånger in i hans buss för att kontrollera hans reaktion. Säpo varnar honom, och undrar om han inte vet hur sällan det händer att poliser får en fällande dom i Sverige, och när han står i rätten, tryckt mot väggen av skickliga frågor från advokater, och Gunnar och Alfred blir frigivna, om det då är klart för honom vad som skulle kunna hända honom och hans familj. Slutligen tystnar busschauffören, som inte vill ha någonting mer med saken att göra. Också Kranz känner sig på grund av psykoterrorn som ett offer. Busschauffören och Lars Kranz blir förhörda, inte Alfred och Gunnar. Polisspåret får inte finnas.
Igen och igen syns Säpo-anställda på grund av sina extremt högerradikala yttringar. Inte bara ett fåtal Säpo-anhöriga har känt eller noterat ett utpräglat Palmehat. Säpo-agenten Melker Berntler ger till sin tidigare chef Holmér en lista med namn på kollegor som hade önskat sig att Olof Palme mördas. Säpo har femton revolvrar med Kaliber 357 Magnum, av samma typ som Olof Palme mördades med.
Även Norrmalms polisdistrikt är känt som högerinriktat centrum inom Stockholmspolisen. Den beryktade Baseball-ligan hade sitt hem här. Mycket omtyckt var hos vissa Norrmalmspoliser de så kallade kamratträffarna. På programmet stod högerextremistisk litteratur och texter, tysk marschmusik samt Hitlerhälsning.
En dag efter mordet på Olof Palme firade Norrmalmspolisen en fest. Under denna fest utbringade avdelningens ledare Knut en skål tillägnad mordet på Olof Palme. Nästa alla höjde instämmande sitt glas. Även Torsten är Norrmalmspolis. Liksom Alfred och Gunnar var han medlem i Baseball-ligan. Han är öppet fascistisk. På sin ytterrock har han en svensk flagga med ett hakkors broderat. Mordnatten hade han en koordinerande uppgift i innenministriet.
Norrmalmspoliskvinnan Laura arbetade på mordnatten extra i en ambulans. Hon kallas till mordplatsen men svarar dock inte. I hennes ställe tar en händelsevis passerande ambulans upp den nedskjutna Palme.
Ytterligare en Norrmalmspolis är Henrik, även han ex-Baseball-ligist. Han har fotografier där han poserar framför judiska gravar med Hitlerhälsning. Henrik är medlem i högerradikala kulturföreningen Suecia Avantus Gardiae, som också producerar radioprogram i Stockholms Öppna Kanal. Samma dag som mordet görs en lyssnarfråga; en svensk statsman skall bli mördad, och lyssnarna skall gissa vem. Åtta timmar senare är Olof Palme död.
Mordnatten har Henrik, gentemot läkares anvisningar kort efter en blindtarmsoperation lämnat sjukhuset på eget bevåg. Henrik har tillgång till en våning i korsningen Regeringsgatan och David Bagares Gata. Precis där förföljaren Lars förlorade Olof Palmes Mördare ur blicken.
I denna lägenheten bor Egon. Vapenhandlaren och majoren A. D. Egon poserar även han på Henriks Hitlerhälsningsfotografier. Sex veckor innan mordet blir han säkerhetschef för radiotrafik i Storstockholm och kontrollerar därmed även all walkie-talkie-kommunikation. Säkerhetsklassning för denna höga förvaltningspost gör Säpo, positivt. En vecka efter mordet låter Egon sjukskriva sig, och säger upp sig en vecka senare. Hans efterföljare blir Henrik, som även han klassas som ytterst pålitlig av Säpo. Norrmalmspolisen Sigfrid hörde likväl till Baseball-ligan. Mordnatten körde han polisbil 1520. Enligt insatsplanen hade hans mannar egentligen ingen tjänst den natten. Men polisofficeren Paul, som hör till Södermalmspolisen, bytte för denna kväll till Norrmalmsdistriktet. Hans förare Sigfrid ansöker först samma kväll att få köra, och kommer sålunda att ha 21 timmars obruten tjänst.
Bil 1520 är den bilen parkerad på trottoaren, i vilken Ingrid tio minuter före mordet ser en ensam polis tala i walkie-talkie. Två minuter efter mordet åker denna vagn 1520 långsamt och utan blåljus förbi vittnet Lars. Han har ögonkontakt med Sigfrid och Paul. Kort därefter ger Lars upp jakten och går tillbaka i riktning mot mordplatsen och träffar ännu en gång polisbil 1520. Denna gång stannar han polisbilen och frågar om de ochså jagar mördaren, vilket poliserna jakande besvarar.
Men när de verkligen jagar en mördare, varför har de då inte två minuter tidigare arresterat Lars? Han var den enda människan på gatan, kom springande i riktning från mordplatsen, och är därigenom högst misstänkt. Varför åker Sigfried och Paul till brottsplatsen i en riktning där en trappa gör en tillfart omöjlig? Varför gör de inte sin insats, som annars är fallet, över radio tilkänna, och varför leder de inte Lars uppgifter över flykt- riktningen vidare? Och framför allt: Hur är det möjligt att den här vagnen redan känner till skotten? Radiolarmet blir nämligt först fyra minuter senare, 22.39, utlöst.
För att förklara det mystiska uppträdandet av bil 1520 vill spaningsgruppen sätta radiolarmets tid sex minuter tidigare. De kommer att förutsätta att radiolarmet gick ut redan 23.23, även fast samtliga vittnen bekräftar 23.29 som tid för larmet. För att verifiera den tidigare larmtiden används poliscentralens datorutskrift, på vilken alla insatser finns registrerade. Men alla tidsangivelser från 23.23 till 23.30 är manuellt ändrade.
Senare skulle larmcentralens band med tidsangivelser tjäna som bevis för den tidigare larmtiden. Orginalbandet är visserligen förstört, men spaningsledningen lade fram en kopia. Men den här kopian hade ett fel; Televerket har två band för tidsangivelser: det tekniskt felfria bandet A, och ett tidsangivelseband B som har ett lätt bakgrundsbrus. Mordnatten löpte tidsbandet med bakgrundsbrus i Televerkets anläggning. Polisens bandkopia innehåller den brusfria tidsangivelsen.
Samma dag som denna förfalskning blev upptäckt av pressen dykte, som ett under, originalbandet upp. Det blev ögonblickligen hemligstämplat. Spaningsledningen insisterar fortfarande att radiolarmet gick ut 23.23. Skall därmed misstanken vara borta att det fanns poliser som kände till mordet även fast detta inte var möjligt?
Radiolarmet ger ytterligare en gåta: under flera minuter går det inte ut något radiolarm från poliscentralen även fast de känner till attentatet. När vittnet Leif klockan 23.22 försöker nå poliscentralen via mobiltelefon svarar ingen. En minut senare lyckas en taxicentral att komma fram till polisen. Polisen tar upp anmälan om skotten på Sveavägen, skickar dock ingen bil. Taxicentralen larmar även en ambulans över larmcentralen, som i sin tur ytterligare en gångklockan 23.25 informerar polisen. Hos polisen säger man sig inte känna till någonting om skotten, även fast man två minuter tidigare blev från larmade av Järfälla Taxi. En minut senare kommer äntligen vittnet Lars fram till polis-centralen, som nu får höra om attentatet för tredje gången. Trots detta trefaldiga larmande skickas inga bilar till mordplatsen. Ytterligare tre minuter passerar utan att någonting händer, sedan sätter Kasper ut det första Radiolarmet över skotten på Sveavägen.
Kasper jobbar bara den här kvällen i poliscentralen. Vanligtvis hör han till manskapet i piketbil 3230. Den vagnens insatsledare - Max - och besättningsmedlemmen Yngve är delägare i privata säkerhetsfirmor - tillsammans med Baseball-liga-poliser! Yngve är skjutlärare och hör till kretsen av högerextrema poliser.
Vid tidpunkten för attentatet befinner sig piketbil 3230 på Malmskillnadsgatan, bara 150 meter ifrån mordplatsen. Men här har den egentligen ingenting att göra. Enligt uppgift ville besättningsmedlemmen Yngve flytta sin felparkerade bil. Han bor bara 100 meter längre bort i hörnet Regeringsgatan och David Bagares Gata, tvärs över gatan från radiosäkerhetschef Egon, alltså samma gathörn där vittnet Kristian såg två män stå och stirra i det tomma skyltfönstret samt prata i walkie-talkies, och där förföljaren Lars förlorade spåret efter mördaren.
För att hitta en parkeringsplats för sin privatbil åker Yngve nu, bara några minuter före mordet, ytterligare ett varv runt kvarteret. Han åker därigenom parallellt med Olof Palmes hemväg. Ynge parkerar sin bil på David Bagares Gata och går tillbaka till piketbilen. Då går skotten. I samma ögonblick, när mördaren kommer springande på David Bagares Gata åker piketbussen därifrån. Förföljaren Lars förlorar mördaren ur siktet bakom en bil. Det är Yngves bil. Lars träffar sedan bil 1520, något senare kommer även besättningen från Yngves piketbuss. Ingen verkar här märka något misstänkt, utan beger sig samtliga till brottsplatsen. Bara en person stannar helt ensam kvar på David Bagares gata: Yngve - han blir stående vid sin privatbil.
Är han där verkligen ensam? Yngve har för övrigt flyttat sin bil från ett parkeringsförbud till ett annat. Den blir tre dagar senare bortsläpad.
En av walkie-talkie-männen vid det tomma skyltfönstret blir senare identifierad, även han en polis. När Olof Palme blir nedskjuten uppehåller sig i en omkrets av cirka 400 meter av mordplatsen minst trettio poliser, av vilka minst arton inte har någonting där att göra. Ingen av dom hade något uppdrag. Också Karl är i närheten avbrottsplatsen. Karl är en av poliserna i piketbilen som vittnet Eva ser långsamt åka förbi de två walkie-talkiemännen. Han genomför den första personkontrollen efter mordet. Han har en misstänkt som passar in på personbeskrivningen. Men: Vid denna tidpunkt har över huvud taget ingen personbeskrivning gjorts. Karl hade övertagit ett hyreskontrakt för en våning på Järnmalmsvägen i Traneberg. Strax efter mordet övertar Karls kollega Gunnar kontraktet. När i denna våning ett vattenrör brister måste hyresvärden skjuta ett skåp åt sidan. Då rullar plötsligt en SS-hjälm över hans fötter. I skåpet hittar han ochså dussintals hakkors-fanor, avancerad avlyssningsutrustning och några walkie-talkies. När rörmokaren vill fixa vattenskadorna kommer en fullbesatt piketbuss förbi. Även i Stockholm bryr sig sällan polisen om vattenskador, det är ett jobb för hantverkare. Poliserna frågar rasande vad det är som pågår.
Varför har Norrmalmspolisen ett sådant sällsynt intresse av denna våning? Deras färd till Traneberg registreras inte som insats, och Traneberg ligger utanför Norrmalmsdistriktet. Grannarna uppger att ingen bor i den lägenheten, och faktum är att Gunnar har två andra adresser. Nyckeln till denna våning hänger tillgänglig för alla på Norrmalmspolisen. Det finns en speciell telefonledning indragen, och läget lämpar sig utmärkt för walkie- talkie kommunikation ända in i Stockholms innerstad. I precis denna riktning kom de oregistrerade polisbilarna som Tommy såg några minuter innan mordet. En husundersökning genomförs inte. I motsats: spanarna ger Gunnar möjligheten att lugnt föra bort alla dessa mystiska saker ur lägenheten.Fantombilden
Alla hittills kända polisspår-vittnen har letats upp av journalister. Inte ett enda polisspår-vittne har presenterats av polisen själva. Spaningsgruppen hanterar vittnenas observationer på sällsamt vis. Förföljaren Lars blir på brottsplatsen indragen i en piketbuss. Hans iaktagelser blir inte vidarbefodrade. Ingrid som såg bil 1520 blir förhörd först efter det att hennes iakttagelser blir offentligt kända. Man försöker intala henne att hon har sett anställda i ett vaktbolag och inte poliser. Den från spanings- ledningen utpekade vaktbolagsanställde intygar dock att han inte har varit där. Majbritt och Märta kontaktar polisen omedelbart efter mordet. De blir ivägskickade med orden "blonda män söker vi inte", bara utlänningar är intressanta. Eva, som såg Karl, får höra från spaningsledningen att hon bara har sett tre fulla män. Leila sätter ihop en fantombild av mannen hon såg följa Palme i tunnelbanan. Denna fantombild blir ögonblickligen hemligstämplad. Pär upplever samma sak. Inga får bara se fotografier av utlänningar, även fast hon svär på att ha sett typiskt svenska män. Jerker, som kände igen Alfred, känner sig till och med hotad av polisen, likaså Lars Kranz och busschauffören.
Vissa vittnen till polis-spåret har ännu inte förhörts. Men flera år efter mordet blir nya vittnen kända. Först i november 1992 gav Katja och Pirjo sina fällande iakttagelser tillkänna.
Katja och Pirjo kommer från Finland. De bor i en nordlig förort till Stockholm. 1985 gick Katja regelmässigt till en Fitness-studio. Från denna minns hon en finsktalande man. Landsmannen heter Pertti. Han är känd i fitness-studion, går ofta dit, men Katja intresserade sig inte för honom.
På kvällen den 28:e februari kommer Katja och Pirjo samtidigt med Olof Palme ut ur en biograf, men en annan biograf cirka en kilometer bort, på Kungsgatan. Katja och Pirjo vill titta i fönstren på en möbelaffär på Sveavägen. Klockan är 23.18. Trehundra meter norr om dem går makarna Palme. 23.19 har Katja och Pirjo nått Sveavägen. Och nu märker de att de inte har någon klocka. För att inte missa sitt pendeltåg måste de fråga någon hur mycket klockan är.
Olof och Lisbet Palme kommer i motsatt riktning. Det är nu bara 200 meters avstånd mellan dem. 23.20 står paret Palme framför skyltfönstret till den Indiska butiken "Saris". Katja och Pirjo befinner sig 100 meter söder om dem. Framför färgaffären Dekorima ser de en man med sänkta armar. Katja går fram till den här manen för att fråga honom om klockan. Exakt i detta ögonblick märker hon att hon känner den här mannen, till och med med efternamn. Det är Perrti, finnen från fitness-studion. Alltså talar Katja med honom på finska direkt. Men Perrti svarar inte. Han tittar bara nervöst på Katja. Hon blir lite konfys, tar tag i Perttis jacka och frågar igen "varför vill du inte säga hur mycket klockan är?" I detta ögonblick kommer det en röst ur walkie-talkien. En walkie-talkie Pertti har gömd i sitt axelhölster. Rösten säger på finska "nu kommer dom", Pertti svarar på finska "jag har blivit igenkänd, vad skall jag göra?" Svaret, ännu en gång på finska "skit i det, gör vad du ska!"
Katja och Pirjo finner situationen obehaglig, eftersom de även har sett pistolen som Pertti har i sitt andra axelhölster. De vänder sig om och beger sig snabbt därifrån i riktning centralstationen. Kort därefter hör de två skott. Bara hundra meter bort från mordplatsen vänder de sig om. De kan inte se någonting. De hoppas att det bara var avgasknallarna från förbifarande amerikanska gatukryssare. Tidningarna gör nästa dag deras förhoppning till intet.
Katja och Pirjo är övertygade, de har frågat en statsministermördare efter klockan. Visserligen har de inte sett honom skjuta, men att det måste ha varit mannen vid färgaffären blir klart från vittnesmål av vittnet Morelius. Han såg vad som passerade från sin parkerade bil i hörnet Tunnelgatan / Sveavägen och märkte att mördaren under de sista minuterna före mordet inte rörde sig ur fläcken. Det måste alltså ha varit samma man som Katja och Pirjo frågade efter klockan.
Nu fruktar Katja för sitt liv, för Pertti har känt igen henne. Katja och Pirjo lovar varandra att inte berätta dessa iakttagelser för någon. Efter sju år berättar Pirjo sin historia i förtroende för en vän. Vännen berättar historien vidare för en journalist. Och journalisten går vidare till spaningsgruppen, som intresserar sig väldigt mycket för de båda finnarna. Spaningsgruppen arresterar inte Pertti, istället består deras första handling av en husundersökning hos Katja. Möjlig grund för detta: även Pertti är polis.
Katja och Pirjo är till dags dato minst åtta gånger förhörda. De är efter detta väldigt förskrämda. När andra - mindre viktiga vittnen - har fått se över hundra fotografier har man visat Katja och Pirjo sammanlagt tio. En konfrontation mellan Katja, Piro och Pertti har inte skett. Även andra vittnen till mordet har hittills inte konfronterats med Pertti. Händelsevis arbetar Pertti vid Rikskriminalen, alltså vid samma avdelning som hela spaningsgruppen tillhör.
Juni 1994 blev spaningsledaren Hans Ölvebro åtalad på grund av inaktivitet. Den ansvariga riksåklagaren har dock inte öppnat en process mot Ölvebro, eftersom han "hade förhört alla vittnen".
Hans Ölvebro stängde väldigt hårt ögonen för alla fakta som visade på ett deltagande av polisen i Palme-mordet. Vill han inte finna mördaren? Han säger om sina spaningsmål tydligt "vi är intresserade av alla tips. Vi arbetar opartiskt med en serie av tänkbara motiv. Det enda spår som jag vägrar att befatta mig med är polisspåret."
Pertti, Alfred, Gunnar, Siegfrid, Yngve och alla de andra glädjer det säkert.
Efter långt övertalningsarbete av riksdagsledamöter har riksdagen den 24:e november 1993 beslutat att kräva en oberoende medborgarkommission från regeringen. Riksdagen och regeringen enades om att regeringen varken fick utarbeta speciella direktiv för kommissionen eller utse kommissionens medlemmar. Men innan det han gå så långt presenterade Hans Ölvebro ännu en gång en Palmemördare. En 42-årig sinnesstörd skulle ensam ha mördat statsministern. På grund av detta lade regeringen sina direktiv på is. När mördaren var fasttagen, behövde man följaktligen ingen mordkommission.
Efter denna infrysning erkände Hans Ölvebro att han inte hade någon Palmemördare. Han ville bara kolla om någon i spaningsgruppen ledde information vidare till pressen. 29:e september 1994 var direktiven slutligen utarbetade, i slutet av 1994 var medlemmarna utsedda. Aldrig tidigare i Sveriges historia har en undersökningskommission så sent insatts.
Kommissionen skall visserligen explicit undersöka misstanken om att eventuellt poliser var inblandade i mordet, för detta är den dock ingen medborgarkommission, som ursprungligen krävdes. En tidigare regionalpolitiker, en borgmästarinna, en straffrättsdocent, en förste rikskriminalchef och generaldirektören för riksrevisionsverket ska i slutet av januari påbörja arbetet. När inget åtal har väckts innan den 28:e februari 1996 - om ett år alltså - kan bara mördaren själv ställas inför rätta. För alla andra medhjälpande är en straffrättslig procedur utesluten. Kommissionen skall lägga fram sina första resultat i juni 1996. Varför så sent?
Detta är en artikel av Klaus Dieter Knapp publicerad i Die Zeit, No. 9, 24 Februari 1995, sid 13-15, sektion Dossier med originaltitel Der Polizei auf der Spur. Detta är en översättning av intellektuellt gods utan tillstånd, och endast för privat läsning. Om du vill använda den här texten, varsågod, jag bjuder på översättningen men för att få copyright och annat fixat kontakta:
Kommanditgesellschaft Zeitverlag Gerd Bucerius Gmbh & Co,
Pressehaus, Speersort 1, 20095 Hamburg. Tel +49-40-32800, Fax +49-40-327111.
submitted by smurfensmurfen to sweden [link] [comments]


2015.09.19 18:24 TheBiscuiteer (Meta) Denna sub kommer få bära samma börda som /r/Sweden fick bära. Skillnaden är att vi har en chans att ta tag i den från början.

Låt mig påminna er om debattklimatet på Sweddit, för det var mestadels inte vackert. Sweddits användare delade upp sig i två sidor, och de flesta diskussioner blev till slut inte mer än bara pajkastning mellan dessa sidor. I trådar relaterat till invandring var det cirkelrunk och oneliners från ena sidan, och den andra sidan hade sitt veckoliga cirkelrunkspass i self-posts som handlade om hur nazistiskt Sweddit hade blivit. Användare tog varje chans de fick att få in en nit på varandra, och de som behärskade sig och försökte ha diskussioner fångades eventuellt i denna ström av hat och passiv-aggressivitet.
Vi har chansen att inte fångas i denna ström. Detta är än en ny sub med en liten community. Om vi bildar en bra grund så kommer något bra att växa ifrån den. Det går att göra utan att moderatorerna måste sätta in sina fötter. Jag tror allt vi behöver göra är att nedrösta cirkelrunk och onödiga oneliners (skämt och humor är okej enligt mig förstås, ni får döma själv vart gränsen går), att någon då och då tar initiativet att vara "djävulens advokat" speciellt i sammanhang där de flesta i tråden håller med varandra. Och främst så måste vi respektera varandra - låt oss inte dra gränser mellan varandra och göra allt till en fajt mellan "höger" och "vänster", och låt oss undvika pajkastning och nedrösta sånt när det händer.
/Sverige kommer inte vara ett alternativ för dom som gillade Sweddit 1.0, utan det kommer vara bättre än både Sweddit 1.0 och 2.0.
Det var allt jag hade att säga. Trevlig lördag Sw Sveddit!
submitted by TheBiscuiteer to Sverige [link] [comments]


2013.02.21 23:53 barasjukt Jag har en hobby, det är att skriva.

Mina naglar lossnar, jag plockar dem en efter en.. Under naglarna gömmer sig ett mörker, en växande smörja börjar klättra ned ifrån mina fingertoppar. Jag sörplar, och frågar mig själv ? Denna vätska är min.. Jag lyfter upp mina armar, samtidigt som den svarta smeten droppar. Lukten gör mig spyfärdig, jag öppnar min mun, och låter vätskan sippra in genom min glugg. Jag njuter. En hemlös man kommer fram. 'Mums vad gott det luktar' säger mannen och slickar sig om munnen. Han går ner på knä och knäpper upp min gylf, jag stirrar ned på honom, frågande.. Jag drar ut min ådriga penis, och slår uteliggaren i pannan. Han ramlar ihop, jag springer. Den hemlösa mannen avlider. Ett vittne filmade hela händelsen med sin mobiltelefon och ringer till polisen. En utredning påbörjas. När jag kommer hem till mitt mörka rum, så fylls rummet av en frän doft. En doft av mord, en doft av otvättad snopp. Jag öppnar min webbläsare, går in på youtube som vanligt för att kolla på nya talanger och schyssta covers. På startsidan ser jag en mörk figur svinga ned den utsatta främlingen till backen, med en dase lik en batong. Jag lutar mig tillbaka drar ett djupt andetag, lukten fräter i min näsa. Jag hade lyckats. Lite senare knackar någon på dörren. Det är vittnet. 'Jag vill att du penetrerar min ögonlob' säger mannen och trycker ett skitigt finger i ögat och börjar karva ut den numera sörjan som rinner ner för ansiktet. Jag gapar, inte efter andan utan av suget att sörpla upp hans ögonvätska. Jag tar smeten i handen och smörjer in mitt ansikte. Sparkar vittnet ned för min trappa, jag stänger dörren. Åter i mitt mörka rum så närmar jag mig sängen, jag lägger mig ned. Det känns som en härlig massage efter 10 timmars hårt fysiskt arbete.
Jag lutar mig tillbaka mot kudden och börjar fundera, jag stör mig på vågarna i lakanet som bildas när man inte sträckt det tillräckligt. Jag kryper ihop i fosterställning, med mannens vätska nu på mitt lakan. Jag gråter Mannen i källaren börjar frustrationsrunka, sperma flyger överallt. Han klarar inte längre, han måste bli hjärnknullad snart. Han ser en rostig såg ligga i en hink med möggel. Smärtsamt och långsamt sågar han av sin penis och trycker in den i ögat. En suck av lättnad. Jag hör hur sågen arbetar i min stilla ro, jag öppnar mina ögon och tittar runt. Mörker, ett oändligt mörker som ständigt växer. Jag smyger upp stoppar ned mina kalla fötter i mina tofflor, jag reser mig sakta. För att inte få den där känslan av yrsel. Jag går bestämt mot källardörren, öppnar dörren. En obehaglig lukt tränger in genom mina näsborrar. Jag huttrar till, jag tar första steget ned i den mörka källarlokalen. Jag snubblar, och ramlar ned i oändligheten. En hög smäll spräcker mina trumhinnor, blodet börjar rinna. Jag öppnar mina ögon och blickar åt höger, där ligger uteliggaren och skakar av smärta. Jag ler, förnöjt och somnar in.
submitted by barasjukt to sweden [link] [comments]


Vi gå över daggstänkta berg (Instrumental) - YouTube Hur fungerar lymfmassage? - YouTube Så här går jag Vi gå över daggstänkta berg - YouTube Hasse & Tage - 'Först så går det upp' samt Flygelexperten ... Isabel Gröndahl - YouTube

johnirons: För vilsna fötter sjunger gräset - poem by ...

  1. Vi gå över daggstänkta berg (Instrumental) - YouTube
  2. Hur fungerar lymfmassage? - YouTube
  3. Så här går jag
  4. Vi gå över daggstänkta berg - YouTube
  5. Hasse & Tage - 'Först så går det upp' samt Flygelexperten ...
  6. Isabel Gröndahl - YouTube
  7. Ulige føtter går mot slutten av den iskalde himmelen - YouTube

Syftet med lymfmassage är att leda bort lymfvätska från svullna områden med skadade lymfknutor till friska områden där vätskan kan tas om hand. Man arbetar m... Provided to YouTube by Parlophone Sweden Vi gå över daggstänkta berg · Ingela 'Pling' Forsman/Mona Wessman/Peter Himmelstrand Nu ska vi sjunga ℗ 1973 The cop... Provided to YouTube by Sony Music Entertainment Vi gå över daggstänkta berg (Instrumental) · James Hollingworth Nu ska vi sjunga II ℗ 1995 Sony Music Enterta... Outubro viu a passagem da folha de ouro © Copyright by SD Team Production ☞ Do not Reup © Copyright all rights reserved Tage Danielsson sjunger sin egen text till Calle Jularbos 'Livet i Finnskogarna', hämtad från revyn Gröna Hund. Hans Alfredson gör en Lindeman, denna gång so... a girl from Sweden doing videos about fun stuff like fashion, style, my life, minimalism etc. Feel free to test your skills in understanding swedish by watch... Så här går jag · Jujja och Tomas Wieslander · Mamma Mu & Kråkan Mina fina fötter ℗ 1994 Sony Music Entertainment Sweden AB under exklusive license from Kråkan och Mamma Mu AB